Ja, precis så är det, plötsligt händer det! Det som händer nu är att jag efter ca ett års uppehåll bloggar igen. Varför det har varit så dött på bloggandet vet jag inte riktigt, finns 100000 anledningar och samtidigt inga alls. Livet hände? Kan det vara en ok orsak? 

Det har iaf hänt väldigt mkt sedan sist, riktigt mycket har hänt. Jag och Linda är ff tillsammans och vi har det bra, men vår familj har blivit en individ större. Vi är nu stolta ägare till chesapeake bay retrivern Double Coats Icefloe, även kallad Floe. Han är nu 9 månader och en vecka. Naturligtvis är han också det mest perfekta som finns, den bästa hunden. Eller den bäst nu levande hunden. Han har trots allt en bit till Shellac nivå... Eller även det är en sak som kan diskuteras. Kan man verkligen jämföra två helt olika individer med helt olika förutsättningar? Shellac fick jag när jag var 16 och bodde själv, inte bästa förutsättningarna med andra ord. Dessutom var Shellac minst sagt väldigt speciell. Han kunde vara den mest underbara perfekta hunden jag träffat på vissa bitar och helt knäpp på andra bitar. Saknar honom något otroligt, mer än vad jag trodde att jag skulle göra! Sanningen är att jag ofta tänker och jämför honom och Floe, ofta är jag på väg att säga fel namn till Floe, måste ofta göra ett aktivt val när jag pratar med Floe... Men med Floe har jag andra förutsättningar, jag är inte ensam ansvarig, jag har ekonomiska möjligheter att gå kurser med honom, jag har nästan 13 års erfarenheter från egen hund i bagaget, jag har tydliga mål. 

Floe och Shellac påminner mkt om varandra. Vi valde chessien för att den rasen påminner mkt om Shellac + att den har vakten vilket Shellac helt saknade. Floe är glad, älskar att arbeta, genast med på bus, kan slappna av och bara vila, mycket motor och mycket hund. Som Shellac helt enkelt! 

Ut över hundbiten så är det mycket annat som hänt. 

Jag sa upp mig i våras från BK och det var förmodligen det bästa jag gjort i min yrkeskarriär. Vill inte vara utan mina år där, men det var tufft, otroligt tufft. Tufft klimat och snudd på obefintliga resurser som gjorde jobbet slitigt. Barnen var underbara, kollegerna faktastiska men när arbetsbördan blir för tuff är det inte värt det längre. Jag hade 5,3MIL ENKEL resa, var alltid trött, kände att inget blev gjort, jag förvarade bara barnen för jag kände att jag inte orkade/hann inte räcka till och göra som jag ville ha det på fritids. För slitigt helt enkelt. 

Nu arbetar jag på Fågelskolan i Lund och toktrivs. Det var redan första dagen som att komma hem, bra arbetskamrater som jag gör allt för att mjölka på erfarenheter och kunskaper (än så länge har de delat med sig glatt), söker stöd och får stöd när det behövs. Jobbet som lärare älskar jag, det är svinkul! Jätteroligt men oj vad tidskrävande och vad mycket energi det tar att undervisa! Jag kan vara helt slut efter att på en dag haft 3 lektioner (60minuters) och det är ingen barnkontakt jämfört med hur jag hade det innan, men nu orkar jag ge så mkt mer av mig själv, ge barnen andra förutsättningar för att lära, nu VILL jag prestera och samtidigt ORKAR jag prestera. Jag ser resultaten i mina elevers inlämningar/prov men framför allt i deras ögon! Min fd ridlärare sa att lärare var bland de mest egosistiska som fanns eftersom de vill undervisa för att se eleven lyckas för att veta att "det är tack vare mig som eleven lyckas, det är JAG som gjort detta". Jag kan bara hålla med!

Min träning önskar jag att jag hade kunnat säga gick lika bra som jobbet men det kan jag inte. Eller när jag tränar går det rikgit bra, gör framsteg nästan varje pass men hinner inte träna så som jag vill. Men det är bara att kämpa på. Jag "samarbetar" inte med Oskar längre, det rann ut isanden när jag inte kunde träna på ryggen/nacken. Nu tränar jag enligt hans tränings-schema och kör intervaller med Riccard (en kille från triathlon syd) som hjälper mig med teknikträning. Jag känner att min löpteknik har ändrats jättemycket och att det nu är lättare att springa fort men att jag har inte riktigt "flåset" att orka hur långt som helst. Men nu på intervaller kör jag ca 1 minut snabbare än mitt tävlingstempo och det i sig säger en hel del om hur mkt jag har utvecklats! 

Lovar att försöka att blogga oftare, om inte annat så för att dokumentera min egen träning och träninge med Floe. Bilder på honom kommer så klart med tiden! Nu ska jag titta på tv och äta popcorne. För att jag kan! (i morgn blir det distans i förbränningstempo som "straff", haha)

Over n out