JAg har nu efter noga funderande och studerande på mig och Finaste kommit fam till att det finns nackdelar med träning. Det tar mkt tid, genererar otroligt mkt tvätt som luktar illa och som det är nu gör det att jag fryser ngt hysteriskt! Känns som om det inte spelar ngn roll vad jag gör så fryser jag. Jag mår inte dåligt men jag fryser. Kroppen känns ok, pulsen är ok, aptiten är det verkligen inte ngt fel på det är bara så att jag mer eller mndre fryser så att jag får pigghud hela tiden! Jaja, nog om att jag fryser.

I dag har det varit en bra dag i det stora hela förutom det faktum att de killarna jag skulle åka till Tyskland med i dag lämnade i dag besked om att de bangade. De ville vara hemma och förbereda deras fight som de har den i början av april... Jaja, inte mer att göra åt det mer än att konstatera att som det ser ut nu kommer jag inte kunna följa med till Tyskland och kommer inte få se Finaste´s första Afight och jag kommer inte få se flera stora bra fighters men det är så livet är. Surt som fan och jag är asdepp över det men men... Åsa skulle kolla ett sista elternativ så kanske kanske finns det en chans. Hoppas!

Min träning går jätte bra, riktigt bra faktiskt. I morse tränade jag, hade ett pass styrka. Gjorde i dag precis som det stod i schemat vilket gjorde att en del övningar var lättare än så som jag gjort innan (förlåt Oskar men jag kom på en miss som jag gjort hela tiden...) vilket gjorde att jag kunde lägga på lite mer vikter, så kul!!! Kändes jätte bra hela passet, tom strechingen gick betydligt bättre än vanligt :) I kväll har jag jobbat extra och är helt slut och fryser så jag har kollat med Oskar så kvällens intervaller får vänta till i morgon kväll ist. Är trött helt enkelt.

Saknar hästarna och letar extra jobb. Hade varit sååå kul om jag kunde få extra tider på Flyinge, en eller två helger i månaden hade varit såååå bra! Om allt går som planerat kommer det förhoppningsvis ut en mäklare oc värderar Finastes hus så att det kan bli köp och därmed flytt. Blir det flytt kommer jag ev att kolla mig omkring för att kanske kanske ta upp ridningen. Men BARA KANSKE. Men gärna som jobb. Är i grymt stort behov av extra pengar. Gissar dock att jag är den enda i hela världen som ar det behovet, eller?? Jag lever dyrt och jag prioriterar mina tävlingar, Finastes fighter och att göra det som vi känner för. Tyvärr är det ganska dyrt!

Ja, det var nog allt. Nu ska jag göra mig en kopp the och en äggamacka eller en macka med makrill. Knäckemacka då alltså.

Längtar efter värme!

OnO

I dag skulle jag ha medarbetarsamtal med min närmsta chef. Tycker faktiskt att det gick ganska rikitgt bra :) Hoppas det iaf, räknar med att det visar sig senare i lönekuvertet ;) haha

Efter jobbet skulle jag till Finaste i Lund, vi skulle gå och fika och umgås lite innan vi var så trötta att vi somnade mitt i en mening. Vi var överens om att jag skulle ringa efter jag slutat jobbet vilket jag också gjorde. Jag ringde typ 1620 när jag lämnade jobbet, då hade Finaste stått i garaget och väntat i nästan 20 min... Så går det när man inte gör som man bestämt ;) ahaha Skämt åsido tyckte jag faktistk synd om henne som stod där och frös. Vi pratade i tele när jag körde, plötsligt började min bil låta konstigt och oljudet ökade så jag bestämde mig för att stanna TROTS att jag var mitt på morotvägen. Tur var det för när jag började sakta in smällde det till och jag fick punktering. KUL! Motorväg och rusningstrafik, kan det bli bättre?

Jaja, det var bara ut och glädjas av att det var "rätt" hjul, dvs höger fram så att jag slapp sitta mitt i vägen och byta. Börja leta i bagaget efter utrustningen oc fann till min stora lycka bra utrustning OCH en ny reflexväst! På med den, ut med varningstriangel och på med varningsblinkers sen var det bara börja byta. Skönt att jag faktistk gjort det förr (bytte och krängde däck själv på min gamla bil). Bortsett från att muttrarna satt som fan (förmodligen ditsatta med "pistol") så gick det hela ganska bra. Började plocka fram och hade plockat undan allt och satt i bilen på strax under 30 min. Helt ok med tanke på hur årt muttrarna satt... Dessutom knäckte jag en nagel så där långt inne och det blödde som fan, GRATTIS till mig! haha

Jaja, nu är jag hemma i min lgh och bara njuter av lugnet. Blev inget Lund av förklarliga själ! I morgon blir det till att byta två fram däck, tur att det är lön i morgon! :)

  Finn ett fel...

Over n Out

JAg brukar ha hyfsad självkontroll när det kommer till mat och träning men ngt är galet fel just nu, denna veckan. Jag klarade maten utan problem när vi var i Norberg men nu, denna veckan har det bara kraschat. Jag bara äter och äter och äter. Inget stopp liksom. Dessutom ganska mkt "fel". Det är lov vilket innebär att jag måste äta med kidesen i skolan vilket inte gör det svårt att äta på det viset som jag vill, dessutom tar jag två portioner när det lätt hade räct med en. Varför blir det så??? Nu ikväll när jag var nere på pressbyrån för att köpa en lite mjölk passade jag på att köpa en chokladfylld croassant, bra där! Eller inte! Till mellis åt vi hemmagjord pizza, jag tog tre (!) bitar! Visserligen inte jätte störa men fulla med ost, bacon och annat jätte nyttigt... Hatar när det blir så här! Är dock ganska stolt över att jag har lyckats hålla mig borta från vågen i snart en månad. Tror det bli fyra veckor till innan jag ställer mig på vågen. Har inte gått så bra för mig att äta "by the book". Om fyra veckor ska jag väga mig och mäta mig, då borde det bli resultat! Tycer dock att jag liknar en mager utsvulten anorektiker på bilderna på FB som Finaste har lagt upp på mig, då främst den bilden när jag försöker äta en torr äcklig croassant ur en påse. Ser  nästan sjuk ut...

Nog klagat på mini kropp och min (för tillfället) obefintliga självdisiplin. Snart kommer ÅSa och då ska det theas!

Over n out

Ny vecka, nytt tränings schema. Styrka måndag morgon och intervaller på kvällen. Härligt! Sitter nu och njuter av två par trötta lår som "värker" så där härligt skönt som de gör när de är trötta. Själv är jag väldigt nöjd. I morgon blir det en timmes prom med 60% i puls, dvs ganska lugnt. Får följe av Mikaela som kommit hem från Kapstaden :) Älskar  min tärning och så som mitt liv är just nu. Fast en lönehöjning på 5000 hade nog gjort mig ännu lyckligare ;) Haha

I dag när jag kom hem, precis innan jag öppnade dörren fick jag en sån där speciell känsla i hela kroppen och kunde inte låta bli att bli besviken när jag öppnade dörren och ingen Shellac kom emot mig. För en kort kort stund glömde jag bort att han inte fanns längre... Känslan precis innan man öppnar dörren och man har hund är alldeles speciell. Känslan av att vara saknad, älskad och efterlängtad, en glädje och kärlek som är helt osjälvisk. Den känslan saknar jag enormt mkt, mer än jag trodde helt enkelt. Det värsta är att den känsla kom igen precis innan jag öppnae dörren påp väg hem från gymmet nu på kvällen. Tycker det är så tomt och ensamt här i min lgh utan hund. Älskade äälskade Shellac, så saknad han är!

Vet inte om det är ngt tecken på ngt att jag först drömmer om mor (vilket händer väldigt väldigt sällan) och nu, om så bara för en kort kort stund, "glömmer bort" att Shellac inte finns och att han inte kommer att finnas där och ta mot mig. Konstigt det är.

I natt drömde jag om mor. Jätte konstigt, brukar inte drömma om mor inte heller ofta. I natt var jag påjobbet och då kommer plötsligt mor för att hälsa på. Jag blir lite förvånade och undrar hur hon kan vara där eftersom hon faktiskt är död. Minns att jag tänker att hon faktiskt är uppeldad, kremerad och spridd men vet att jag har svårt att sätta ord på det i drömmen. Mor skrattar och säger att det är hennes hemlighet hur det är möjligt. Iaf blir jag nästan lite blyg samtidigt som jag blir stolt när jag visar mor runt på mitt jobb och presenterar henne för mina kolleger. Maria skrattar och hälsar och skojar precis som vanligt, de andras reaktioner minns jag inte. Mor följer med in i personalrummet och där är nästan fullt med personal. Jag "får ordet" och presenterar min mor sen försvinner mor och jag vaknar. Det var så fantastiskt underbart att få vara med mor igen! Det var recis som förr, jag kunde höra henne skratta, se henne gå, hennes kroppsspråk, henne röst, allt det där som gjorde mor till mor. Fick känslan av att hon var stolt och nöjd med mitt yrkesval och med mig. Det var som att träffa mor nu som 30årig men som hon var innan hon blev sjuk. Fy fan vad jag saknar henne, så mkt jag vill prata med henne om!!

Om det finns ngn där ute som kan "kan tyda drömmar", ge mig gärna din förklaring till vad detta "betyder". Medan jag väntar på svaret kommer jag fortsätta att njuta av min dröm med mor och vara glad för det.

Jaha, nu ska man tydligen blogga med. Helvete vad jag hatar detta, men ett jävla löfte är ett löfte. Loppet, Engelbrektsloppet alltså. 3 mil skidor kan sammanfattas med skoskav. Okej, Stine sitter bredvid och var inte nöjd med mina 2½ rader, så som en toffel som jag är är det väl att bara börja skriva... suckilisuck...

Vi började 10.10 längst bak i kön, jag har typ sett människor åka på skidor på tv, men det är väl det hela typ. När vi väl fick på oss skidorna och skulle börja röra på påkarna började mina ben att skaka. För en sekund undrade jag hur jag skulle ta mig i mål. Nåväl, efter ett par hundra meter var vi igång och det kändes som fina fisken. Första milen var okej, allt kändes bra, förutom lite skoskav. Stine däremot var spänd och svettades som om hon hade badat i hett, hett vatten i en timme, som en kräfta i nyllet. Hon klagade över svettningarna, hennes puls, triceps, att jag åkte för snabbt att jag skulle ta hennes mössa och att hon sedan ville ha den igen och bla bla bla bla.. trött i öronen var jag för en stund och ville bara dra iväg, men som en toffel jag är bet jag mig i tungan och tittade på utsikten. Efter ett tag var hon till min stora glädje mindre besvärad dock, jippi.

Efter första fikastoppet blev det svårare, inte nog med att jag vurpade 511 gånger ner för backarna så var det värsta uppförbackarna plus skoskaven som gjorde sig påminda varje jävla backe, för backar var där. Det gick inte bra och mestadels svor jag över att Stine lurade med mig på loppet, sedan att hon skrattade åt mig, sedan för att jag tog av mig skidorna i alla ilska, åskådare som garvade med mera.. det värsta  var dock att Stine kom upp utan några större svårigheter... skit. I slutet av loppet blev det bättre, där var några grymt häftiga nerförsbackar och det var bara att slänga sig ut på dem, hehe. Sista hundra meterna drog jag och körde på det sista. Joho, vi hade lyckats trots att vi svor på varandra. MEN, icke att förglömma det var riktigt roligt men jag skulle inte göra om det igen, eller? ;)

Jag har nu gjort min första fjärdedel av min svenska halvklassiker och ja, det känns riktigt riktigt bra! Loppet, miljön, hotellet, sällskapet skidåkning, allt var en uppleelse väl värd varenda krona!

Vi kom upp till Avesta på fredagen, lördagen gick åt till att vila och vila och bara umgås. Dessutom kollade vi vart starten skulle gå osv på söndagen, skönt att ha ett hum var allt fanns och hur det skulle fungera. Bra för våra (läs mina) nerver. På kvällen började mina nerver göra sig till känna på ett sätt som bäst beskrivs som laddad och motiverad. Tyvärr går det lite på min aptit men jag lykades tvinga i mig lite mat. Jag valde oxfile, salld och lite potatis och andra rotfrukter. Grymt gott!

Söndag morgon var jag min vana trogen inte alls hungrig, allt jag åt växte i munnen på mig. Gissa om jag var glad för att jag hade tvingat i mig extra mkt mat kvällen innan! Jag fick i mig lite, typ 1½dl fil med START och en bulle. Sen var det tvärstopp. Lägg är till att jag inte alls var taggad, vill ehelst ligga kvar i sängen när jag vaknade, ville inte gå upp. Detta trots sovmorgon till 0800!!!

Jaja, kom upp, åt lite, fick packat väskan och sen körde vi. Som tur var var Finaste med och hon var på gott humör. Vi gick och anmälde oss, hämtade startnummer, fixade det sista med kläderna och gick och hämtae ut vår skidutrustning och gick till start. VÄLDIGT medvetet ställde vi oss sist i kön. Eller startfollan som det så fint hette. När vi står där kommer vi på att vi inte har en aning om hur man tar på sig skidorna... HAHA Gissa om vi började skratta! Efter lite trixande fick vi på oss skidor och nu kom nästa utmaning, hur skulle man få på stavarna på rätt sätt? Det fanns ju handtag som händerna skulle in igenom och killen vi hyrde av sa att det var en höger stav och en vänster stav. Grattis! Efter lite funderande (ca 2 min till starten gick) fick vi rätt på det och fick på oss stavarna. Nu den riktiga utmaningen, att komma till startsträcket OCH sen göra tre mil. Vi höll på att trilla innan vi kommit en meter! Finaste sa att hennes ben skakade innan starten gick och vi kom iväg! Själv var jag ganska lugn ända till det att vi började röra oss. Då blev jag super nervös och hysteriskt stressad, pulsen bara rusade...

Vi kom iväg och nu var det bara att lära sig att åka skidor. Vi hade tre mil på oss att komma på en ungefärlig teknik som kunde göra så att vi förflyttade oss frammåt. Det gick. Finaste, som är grymt stark, körde en teknik och jag en annan. Efter ca två km börjar jag klaga på att jag var trött i mina triceps. Efter typ 4-5 km var jag så varm att det droppade från ansiktet på mig och jag tvingade finaste att stanna och stoppa min mössa i hennes fick (mina var fulla med annat bra att ha). 5 min senare hade mitt svettvåta ansikte, hår oc öron börjat frysa så då fick Finaste stanna igen och ge mig mössan. Då var Finaste inte rikgit lika glad på mig längre.

Första pausen kom efter 8 km. Vid det laget hade värsta spänningarna släppt och det var roligt att köra. Glada var vi iaf när det kom lite blåbärssoppa, vljummet vatten och ljummen sportdryck med liten bulle intogs i första pausen. Minns att jag sa: Vilken tur att det är flera km kvar att köra för nu är det ju riktigt kul! Det ångrade jag en stund senare när det var 1km uppförsbacke... Jaja, vi kom upp och körde vidare. Trillade gjorde vi med jämna mellanrum, flest gånger gjorde Finaste :D

Efter ca 1½mil var det inte så roligt längre, då började jag bli trött och längtade galet efter nästa stopp. Mitt stoppet kom vid 18km och var det stora vändpunkten för mig. Tyvärr hade det då vänt för Finsaste också, hon var inte alls spec glad och värre blev det... JAg var åp gott humör och började räkna ner medan Finaste började få ont (grym skoskav visade det sig senare) och inte alls tyckte det var kul. Det var i denna vevan som hon började skälla p mig om att det var mitt fel och att hon ALDRIG mer skulle låta mig lura in henne på ngt sånt här igen. Hon skulle ALDRIG mer pka skidor, aldrig! Jag skrattade så jag grät åt henne vilket gjorde henne ännu mer arg. Sen kom en nerförs backe och då trillade jag. Då svor jag och blev arg medan Finaste skrattade så hon grät. Tror det var ungefär här som det kom en grym uppförsbacke, jag kom upp med skidorna på men det gjorde inte finaste... HAHA

Det bösta med detta stopet var att jag nu visste att det bara var ca 8 km till nästa stopp och sen ynka 4km till mål. Gissa om min nedräkning hade börjat på allvar! Strax innan sista stoppet var det en nedförsbacke in till "stadium" där det fanns många åskådare. Det var en riktigt brant nedförstbacke som dessutom hade en sväng. Gissa om jag trillade! Tror jag gjorde två eller tre vurpor i den backen. Slog mig faktiskt ganska rejält (nu hemma är det en svag färgändring i from med en skida) och nu började vänster "höftböjarmuskeln" att ömma, förmodligen en sträckning. Jag fick faktiskt "gå" ner en bit av backen, dvs gå med skiorna på ett steg nedför backen i sidleds. När jag kommer ner står finaste där och väntar på mig och säger att nu är et ju kul igen! Hon behövde nedförsbacken för att komma igång igen. Skönt tyckte jag!

I slutet av den backen stod lite åskådare som hejade på och säger att nu är det int elångt kvar, inga fler backar. HAHAHA Vi kom runt svängen och vad ser vi om inte en liten backen! Finaset kom inte upp, hon trillade flera gånger och lyckades flytta sig ca 5 meter, I SIDLEDS innan hon lyckades komma upp och kunde fortsätta åka. Då var Finaste så helvetes arg och körde sin väg men stannade ca 500m längre fram i ett stopp. Där svär hon och förbannar mig och förklarar att jag ALDRIG mer ska fråga om vi ska åka skidor igen eller ens kunna lura med henne på ngt mer fler gånger. Jag skrattar så jag nästan trillar när jag står still och dricker lite blåbärssoppa.

Nu är det bara 4 km kvar och då är det bara att köra. Det är bara det att nu är jag trött och har ont i ena hälen, bägge "trampdynorna" under fötterna och min vänstra höft. Men vi tar oss i mål, Finaste ca 40 sek före mig men det gör inget. VI GJORDE DET!!! Vi tog oss runt utan att kunna åka skidor! Tillsammans är vi starka, så är det bara :)

Fortsättning på detta äventyr oc bilder från "resan" kommer i morgon kväll, nu måste jag sova.

Over n out

Igår kom vi fram till vårt hotell i Motala som ligger ca 18km från Norberg där loppet går. Vi (jag och Finaste) har ett litet men hyfsat fint rum och hotellet i sig är helt ok med skön säng. Skönt säg är enormt viktigt dels för sömnen men även fö rmin rygg/nacke. Resan upp gick som en dröm, inga problem med ngn snö eller vind. Lite blåsigt när vi närmade oss men inte oroväckande och det var bra de sista två milen som vägarna var lite sämre. Körde 0930 och var uppe lite i 1800 så det gick yfsat snabbt också :) Vi hade med oss egen mat som räckte ända fram till kvällsmaten. Sååå skönt att ha med egen mat i frysbox eftersom man då vet vad man stoppar i sig men även att man slipper tänka: Om jag ska äta detta, hur gör jag då för att göra det så nyttigt som möjligt?"

När vi kom till hotellet möttes vi av en väldigt trevlig receptionsit som var norska. Vi pratade lite och när vi gic k ut till bilen för att flytta den ochs tälla den på rätt parkering säger Finaste: Jasså, det är så de prata här. Då håller jag på att dö av skratt! Skrattar så jag gråter när jag lyckas klämma fram: Men Finaste, hon var ju norska! Haha Detta är så roligt dels för att det är så himla typiskt Finaste men framför allt för att det lika gärna kunde varit jag som sa det. Till Finaste försvar ska säga att det var första människan vi pratat med (föruom när vi betalat bensin på vägen upp) och att vi var trötta och hon pratade innan hon tänkte. Men iaf!

I dag har vi kört till Norberg för att kolla läget ch helst ville vi se en start, men tyvärr så missade vi den. Starten till Kristinaloppet dvs. Däremot fick vi köpt ett par riktiga skidvantar för en smärre förmögenhet, men vi ser det som en investering då jag kommer kunna ha mina när jag springer och det har jag länge funderat på att köpa. Men det var ganska dyra, närmre 450kr st... Jaja, som sagt en investering. Tror även att de hade varit super att rida i faktiskt.

Utöver att köpa vantar kollade vi var vi skulle hämta nummerlappar, hämta skidor osv i morgon. Skönt att ha det klart så man slipper springa som en yr höna och vara stressad osv. När vi berättade för de vi pratade med (skiduthyrare osv) att jag inte åkt skidor på ca 20 år och att finaste aldrig åkt längdskidor var deras första reaktion att vi var galna... Kanske är vi det men vi har ca te mil på oss att lära oss åka skidor :) De trodde nog att vi var helt otränade och tänkte göra ett lopp men sanningen är ju att vi trots allt inte är direkt otränade. Det är bara det att vi inte har åkt skidor! Vårt mål i morgon är att komma i mål och få en härlig naturupplevelse. Tidsmässigt är det att göra det under fyra timmar exkl pauser. Vi räknar med att pausa och ta en liten fika ca var 8 km eftersom det finns fika utmed spåret... Ingen stress, bara mys! Vår plan är att ta en massa foton före/under/efter loppet och sen göra ett album på FB för de som är intresserade av att titta :)

I morgon kl 1010 kommer jag börja min resa mot min medalj, En halv svensk klassiker!