Jag har efter mkt funderande kommit fram till att det nu är dags att gå vidare med allt. Jag har bestämt mig för att helt lägga ridningen åt sidan. Jo, det är sant. Vet inte om jag tycker det är så kul längre. Kommer rida Apollo nu när Carin är iväg och sen får jag se om jag allt kommer fortsätta rida. Vill dock inte släppa hästarna helt utan tänker att ja kan fortsätta hänga med ut på tävlingar. Får se om det fungerar i verkligheten.

Ist för att rida vill jag börja träna mer och gå med i en klubb så att det blir lite struktur på min träning och kan utvecklas. Vill ju pressa mina tider betydligt i mina lopp, vet att det finns mkt mer att ge i min kropp, att jag kan pressa mina tider en hel del :) Vidare är ju min tanke att jag ska göra klassikerhalvan nästa år. Har ev fått med mig en elitkanotist. Hoppas!

Planen för i dag är att göra årets sista start, 6km i Torup. Får se hur det går med tanke på att jag knappt hunnit träna sista tiden. Jaja, det blir säkert bättre än förra året. Hoppas jag. Men det var länge sedan jag gjorde ngn löpträning i backar och nu blir det 6 km i backar. Hoppas John kommer vara där, hade varit kul att träffa honom och snacka lite om träning osv.

Hoppas att allt kommer klarna upp och att jag kommer slippa känna mig så här stressad... Hoppas. En annan kul sak är att jag förmodligen kommer träffa Mikaela i kväll. Det ska bli kul!

http://iform.se/testa-dig-sjalv/test-valbefinnande/du-verkar-vara-mycket-stressad

Gjorde "stress-testet" och fick ett ganska väntat svar. Men lite skrämmande även om jag vet att jag ska ta det med en nypa salt.

Start i morgon, årets sista start, får se om jag orkar...

Mitt inlägg igår var fullt med galla, det var inte riktat mot ngn speciell samtidgit som det var riktat till alla som kände sig träffade. Igår var det många små faktorer som gjorde att jag började md all galla. Vad som förvånar mig är reaktioner från många i min omgivning. Allt från småpanik med kommentarer i stil med "Är det mig du är besviken på" till "varför sa du itne det direkt till mig?" till meddelande med pepptalk och där jag fick veta att jag faktiskt inte är värdelös eller att jag inte är uppskattad.

mitt inlägg igår är det som väckt mest och starkast känslor, uppenbarligen. Igår var itne en bra dag, itne i dag heller men jag överlever. Har haft ett långt samtal idag med min närmsta chef och det kändes bra. Hon är bra, bra på att lyssna, på att alltid ta sig tid, och det känns som hon förstår och bryr sig. Det är skönt! Dessutom fick jag glädjande besked, om allt går vägen kommer jag få en personal till som kommer att jobba på min avdelning, SÅÅÅ OTROLIGT FANTASTISKT SKÖNT! Men än är det inte helt klart, vi får se vad som händer, men gudarna ska veta att jag hoppas och behöver en till för den delen.

I dag fick jag för övrigt veta att jag är världens långsammaste flicka eftersom jag "förlorade" mot min systers söner när vi hade springtävling till parkeringen. Älskar kidsen så sjukt mkt.

Jag har inte varit ute efter att såra ngn med mitt förra inlägg, bara få klöka av mig. Det har jag rätt till och detta är mitt sätt att göra det på. Jag gör det för att klara morgondagen...

Hoppas sova mer eler mindre hela naten i natt och sen vakna utvilad...

Saknar helt inspiration. känner mig nästan lite sviken på ett konstigt sätt. Helt obefogat men iaf. Fast helt obefogat kan det inte vara för då hade jag ju rimligt vis inte kännt så här, eller? Sjukt trött på att alltid vara den som ställer upp för alla andra, vänder in och ut på mig själv för att vara andra till lags. just nu, precis nu, har jag god lust att ge alla fingret, gå min väg, stänga av telefonen ch stänga dörren. Det går dock inte men känslan finns där.

Är barnvakt hos min syter med hennes underbara kids, tur att jag har dem iaf. Som den yngste sa: Stine, du är världens bästa tjej. klamrar mig desperat fast vid en treårings ord för att inte be andra fara och flyga. Trist känsla och jobbigt. Får helt enkelt se om jag i fortsättnign kommer palla ställa upp för andra under förutsättningar som jag inte är helt ok med. Tror jag ska sluta med det. Fast samtidigt gör jag altl av egen fri vilja, för att jag villhjälpa till. Kanske ska fortsätta med det men ta lite betalt? Får se hur det blir i fortsättnignen.

Ibland blir det bara för mkt helt enkelt. jävla skit.

jaja i morgon är en ny dag med nya tag. Bara att kämpa på och ta ett steg framåt och sen ett till. Dessutom vill jag ha en ny bil!!!

Det var verklgien ett tag sedan jag var inne här och skrev ngt. Det har hänt mkt, riktigt mkt. Bla så är bilen snderslagen, men det tror jag bestämt att jag skrev om i förra inlägget. Det nya med bilen är att den förmodligen blir "utdömd", dvs jag kommer inte få den lagad utan få pengar för den. Frågan är bara hur mkt pengar jag kommer att få för den... Är glad om jag får 5000, hoppas dock på 5 men tror på mindre tyvärr :(

Igår ringde jag far för att fråga om jag inte kan låna nyrup ngn helg efter att jag fyltt år, hopaps det funkar, väntar ff på svar. Jag blir ju som bekant nolla igen och tänkte att jag kanske skulle kunna fira det på ett lugnt avlsappnat sätt i Nyrup. Tänker mig typ att man träffas, äter gott och umgås, dricker vin och går en promenad i skogen. Frö de som vill blir det isf sovplats i Nyrup. Men som sagt det är inte spikat och det är inte alls säker tatt det blir av. Beror helt på vad far och RM har för planer. Men hoppas. Tror att det kan bli bra. Lugnt och ett tillfälle att umgås men inte direkt fest. Så vill jag ha det. Och med MKT bakelser... haha Vad tror ni som läser om detta förslag?

I morse kollade jag min vilopuls. Räknade kallt med att den skulle ha gått upp ganska mkt nu när jag inte har tränat så mkt på nästan 6 veckor. Gissa om jag blev förvånad när den ff ligger på runt 44-46!!! Den har tom nästan sjunkit. Kanske för att jag itne är övertränad? ;) haha Jag blev så glad att jag satte i en film och tittade på den. Den heter typ "Platt mage och stark rygg". Pinsammast är att jag gjorde alla övningarna i det korta programmet (han itne med det långa)... Det var ganska lätta saker att göra däremot behvödes en viss vighet och mjukhet i kroppen. Det hade inte jag. Tur at Finaste inte såg mig för då hade jag väl fått igen för alla gånger jag skrattat åt henne... :S Tror dock att detta kan vara ett bra sätt att komma igång på dagarna, ska förska masa mig upp tidigare så jag hinner med en power walk innan som uppvärmning. På så sätt kommer jag igång p morgonen och jag kan köra ett tufft träningspass på kvällen utan risk för att över träna. Hoppas jag iaf!

Kom till skolan i tid och hade mitt första pass för dagen. Vi var ute och skulel göra ekologiska burken. Det blev en succe! Barnen verkade gilla uppgiften och jag njöt i fulla drag, det var så kul! Barnen var riktigt duktiga och jag höjde inte rösten en enda gång, de var i stort jätte koncentrerade och hjälpte varandra. Det är sånna här dagar som jag kommer på mig själv med hur mkt jag älskar mitt jobb!

I natt vaknae jag av att finaste undrade vad jag skrattade åt och jag skrattade ganska högt, det var så roligt! Ska försöka berätta drömmen här även om det inte kan bli lika kul som själva drömmen. Roligast tycker nog de som känner mig och min lilla syster Fredrika att drömmen är.

Jag och Fedde ska padla kajak i en amn ngnstans. Feddes kajak flyter och det går bra för henne. Min sjunker lite så jag har vatten halvägs upp till axlarna men j ag sjunker inte elt eftersom jag har sånt där som sitter från midjan och ner över kajaken för att det inte ska bli blött in på benen. Jag kommer på att om jag paddlar snabbt kommer jag högre upp så jag börjar paddla.

Vi kommer på att vi ska tävla, hamnen smalnar av lite och vi ska fram och tillbaka och det är nu det roliga börja. Minns nu att det är en dröm och att i drömmen kan det verkligen vara tvära kasst. I detta fall gäller det utrustning och underlag.

Vi börjar, Fedde tjuvstartar, jag paddlar. Men efter ngn sekund har jag två kajaker på fötterna och börjar skejta fram. Kajakerna förvandlas till skidor som jag plötsligt åker fristil på över tävlingssträckan som är helt täckt av ett tjockt lager av is. Skidorna förvandlas till en korsning mellan långfärds skridsko och skidor och jag börjar få upp farten. Fedde har redan vänt och är på väg tillbaka.

När jag vänder i  fart (vi skulle ju typ fram och tillbaka)ser jag Fedde och det är nnu jag börjar skratta, skratta hysteriskt. Jag är full av adreanalin för nu jävlar ska jag vinna. Tittar up och ser Fedde. Plötsligt är hon liten, gårt yp i 4:an eller 5:an och har page. Hon har ett par pastell färgade mintgröna tjocka termobyxor (de som mor hade) och hon har vanliga skridskor på sig. Men hon kan inte åka skridsko... Hon går med små pytte steg frammåt, så som man gör när man inte kan åka men TROR att man kan. Själva skäret (eller vad det nu heter) ligger p sidan så hon går mer på själva sulan än skäret och åker skridsko gör hon inte.

Samtidigt som hon kämpar på för allt vad hon är värd vänder hon sig om och verkar förvpnad/smått panikslagen över att jag redan vänt och snart är i fatt. Men sättet hon förflyttar sig å och chocken över att hon är liten igen gör att jag börjar skratta. Tycker det är så roligt!!!

Älskar dig mest, glöm aldrig det Fedde!