Jaha, snart har en hel vecka gått, känns overkligt! Som jag har behövt detta breaket och som jag njutit av att bara vara själv och göra det jag själv vill, livskavlite helt enkelt! Testade crossfit söndagen den 16/2, ett intropass. Det var jobbigt, sjukt jobbigt! Ett riktigt kräkpass där jag var absolut sämst, långsmmast MEN jag genomförde alla uppgifter efter bästa förmåga och om man skulle tävla i mjölksyra och träningsvärk skulle jag vinna. Lätt (har ff träningsvärk och det är fredag!!!)!  

Träningen men Floe har varit bra men inte så organiserad. Jag har haft med mig några dummies när jag har varit ute och kastat som belöning när han kommit snabbt på inkall. Jag har med andra ord kört mer grundlydnad än vad det blivit apporteringsträning. Kände att vi behövde ett litet break från det, rädd för att "träna i sönder honom" så att han tappar glädjen... Sen har jag smugit in lite träning när vi varit ute iaf. Bla stadga när Jenny låtit sina hundar hämta dummies framför näsan på Floe och han suttit still, lös på kommando. Det gick mkt bra :) Även letat harar och kaniner för att träna att när han ser dem ska han sätta sig. Tyvärr har jag inte sett allt för många kaniner/harar men de vi har sett har sättandet fungerat mkt bra. Men vågar inte göra det helt löst, har honom i koppel...

Har passat min systerson tre dagar och det i sin tur uhar varit en träning för Floe, han är ju inte van vid barn i längre stunder. Det blir liksom ett annat ös och annan ljudnivå än vad han är van vid. I början var Floe lite konfunderad men det släppte och i Slutet satt Floe och min systerson tillsammans i soffan och mös och Floe lyssnade på olika kommando från fine E. I början med lite stöd från mig men efter en liten tag gjorde de det helt själva :) 

På söndag blir det kanske träning för Bosse på fm och onsdag nästa vecka kommer jag testa träna för Susse, en tjej som Bosse rekommenderat. Detta gäller så klart apporteringsträning. Ska bli otroligt spännande att testa en anan tränare och förhoppningvis få det lite mer regelbundet och allra helst i kombination med träning hos Bosse. Det som är bra med Susse och Bosse är att de har tränat otroligt mycket tillsammans förr så de har (??) samma träningssätt och samma syn på träning. Det är lite av en förutsättning för att kunna träna för två olika tränare tycker jag. Jag vet ju tex att Bosse gillar vissa bitar av Jeppes träning och framför allt så vet han vad det innebär att tränat hos Jeppe. Bosse och Jeppe känner varandra väl och har vid flertalet tillfällen (om jag förstått rätt) tävlat tillsammans och mot varandra. 

En annan sak som är bra med Susse är att hennes man tränat spaniel vilket innebär att jag i "framtiden" kommer att kunna åka till ett ställe och träna bägge hundarna vilket hade varit MYCKET smidigt! Jag hoppas på ytterligare en hund till att träna i sommar, hoppas men vi får se hur det blir med det!

Har funderat ett tag på en del saker och konstaterar att ju mer jag kan destu svårare blir det. Önskar ibland att jag var helt okunnig och inte visste ngt så jag bara kunde flyta med liksom. Tänker nu främst på djur. När jag var "liten" tyckte jag att jag kunde ganska mkt hästar, många var bättre, men tyckte än då att jag var bra. Sen lärde jag mig mer och mer om hästar och det blev svårare och svårare. Nu tycker jag det är svårt och ser mig som en rutinerad "nybörjare".

När jag skaffade Shellac tyckte och tänkte jag att det kunde väl inte vara så svårt att ha hund. Det är det inte heller, inte som sällskap och i teorin. Den ska till vetrenär ibland, mat två gånger om dagen, motion och kisserundor några gånger om dagen. Men nu har vi en tävlingshund, en hund som vi bägge vill tävla med (mest jag). Jag vill tävla i lydnad och köra utställningar. Sen vill jag arbeta mer med spårningen med en dröm om att lyckas få fram en bra eftersökshund. Linda vill (i den ån hon har tid) köra jaktprov med honom. Ja, vi behöver en hund till!! 

Jag får mkt hjälp av min granne som kan hundar och tävlar själv med sina hundar. Hon har en stor erfarenhet av det mesta (i min värld känns det som att hon kan allt eller har förslag på hur jag ska göra för att komma vidare) och redan första gången jag och Linda träffade henne och hennes man reagerade vi på deras mjuka sätt mot deras hundar och att hundarna var så otroligt väluppfostrade. Jag och Linda var övertygade om att det var så vi ville ha det med vår hund, lika övertyygade var/är vi om att Jeppe is the shit. 

Detta kan verka väldigt motsägelsefullt för den som vet hur Jeppe tränar och är förespråkare för mjuka metoder eller om man är förespråkare för Jeppe och anser att mjuka metoder inte fungerar i skarpt läge. Personligen har jag kommit till den insikten att jag är övertygad om att en kombo är det bästa. Vi har gått många kurser och Jeppe och vi ser det som väl investerade pengar. Vi har en hund som vi kan ha lös och som vi har en stabil grundlydnad på, en hund att vara stolt över! Om det inte varit för att vi vill MKT mer än så hade vi förmodligen varit nöjda och inte gått fler kurser. Men vi vill så mkt mer med Floe! Jeppe är en bra bas att stå på, tror på mkt av hans träningsfilosofi. Vi har läst oss otroligt mkt på hans kurser och är väldigt glada för det :)

Nu när vi arbetar med finliret behövs det där andra, dvs godis, leksaker osv och det är bra, nu är det mer som att spela schack, fundera ut nästa drag för att få bästa möjliga utdelning, inte träna för hårt/länge, hitta motivationen hos hunden, vänta in hundens reaktion på belöningen osv osv. (Mkt med att läsa av hunden hos Jeppe också, men olika saker man läser av då det är olika träningar) Personligen har jag lättre för "Jeppeträningen" då jag har svårt att tramsa och leka och peppa, men gillar även godisträningen!

Har sen vi fått Floe lärt mig så otroligt mkt, har så otroligt mkt att vara tacksam för. Jag har en vän som skyddar mig mot ALLT och som skrämmer iväg tjuvar och andra busar, en träningsvän och underbart sällskap. Jag har lärt mig arbeta med klicker och tycker det är ett underbart redskap. Till lydnadsträning (tävlingslydnad) och till mental stimulans men att det är värdelöst mot en hare eller katt eller vatten... Har börjat kampa lite med Floe för att trissa upp honom och få igång energi innan lydnadsträning och i slutet som belöning. Han älskar det men apporterar ff otroligt mjukt, slår vad om att han skulle kunna bära ett ägg utan att det gick sönder om jag bad honom (måste testa vid tillfälle).

Det svåra är att det inte bara är en metod som fungerar, det är inte svart och vitt som jag trodde från början. Pinsamt men sant, så är det. Tänkte att man bara kan köra ena metoden för att klara allt. Numera tror jag att en kombination av många olika metoder är det ultimata för att uppnå bästa resultat. Nu gäller det bara att komma på i vilket läge jag ska använda vilken metod för att uppnår bästa reslutat! Enkelt va??

Det har hänt en del sedan sist, ska försöka komma ihåg alt och få ner det ordentligt i text på ett vis som gör att jag kommer förstå det om ett år. Sen är det ju kul om de som läser min blogg också förstår vad jag menar! haha

Sedan sist så har jag träffat Emma och hennes Oskar. Oskar är en hund. En hund av samma ras som Floe, dessutom av samma uppfödare och med samma mor. De är en aaaaaningens lika. Eller väldigt lika i ansiktet :) (Men som vanligt är Floe finaste ;) haha) Till sättet är Floe mer lik sin far, iaf enligt de som känner Double (Floes far) och Floe, de är väldigt lika till utseendet. Nu låter det allt som jag säger mot mig själv och svamlar och det gör jag. Fan. Jag lämnar detta ämnet nu. 

Igår hade vi kurs hemma hos far. Jag ordnar med tider, polats, skog osv, Lotta (världens bästa Lotta) står för kunskapen och deltagarna för viljan att lära. Såå galet roligt att träffas och träna hund tillsammans. I går stod det Lydnad och apportering på fm och spårning på em. Vi var 5 hundar på fm och 6 på em, alla på olika kunskapsnivåer men med glatt humör! Vi var en brokig skara, allt från Jeppe till jakttränad till agillity, unghund till äldre hund. Roligt och jag hoppas att vi kommer att göra det fler gånger :)

I dag var det träning hos Jeppe med en trött Floe. Linda tränade med honom och anpassade träningen till honom så gott det gick, dvs gick inte in i klumpen med hundar utan höll sig lite utanför för att inte pressa honom för mkt när han var trött sedan igår. (Han somnade direkt när vi kom hem igår och var knappt jag fick ut honom på kvällskiss vid 23) Jag och Finaste diskuterade en del om hur vi skulle göra, om vi skulle åka till Jeppe eller inte men vi bestämde oss för att åka dit och se hur det gick. Var det för jobbigt skulle vi bryta passet och medan vi tränade skulle vi anpassa övningarna till dagens humör/ork. Jag tyckte Finaste gjorde ett grymt jobb med Floe! Sen finns det alltid de som ska (mer eller mindre medvetet) "parkera" nära och "tränga sig in" där det kan vara kort om plats. I vanliga fall tycker jag det är bra, ser det som en ytterligare retning för Floe men idag hade jag hoppats på att ingen skulle göra så. Jaja, Floe och Finaste klarade det bra och gjorde det bästa av situationen :)

I em har Floe bara sovit och vi har fixat med lite ved och lite sånt där smått och gott hemma, allt från damsugning till att slipa knivar. Nu kokar potatis för jag tänker gör potatismos med kokt korv till middag. Onyttigt men oj vad gott!

Vi ihar diskuterat en del (jag och Finaste) om vi tränar för mkt med Floe men jag tycker inte vi gör det. Om sanningen ska fram så tränar vi inte alls så mkt som en del verkar tro. Vi kanske tränar två MAX tre gånger i veckan. En träning hemma består av MAX 30 min lydnad inkl lekpaus, inte så mkt med andra ord. Däremot är vi STENHÅRDA med att våra regler följs till punkt och pricka, varje dag, hela dagen. Jag tycker inte det är för mkt för en unghund. Han får alltid ngn typ av aktivitet varje dag, men en aktivitet kan vara en långrunda på fälten med grannen och hennes hundar, dvs inte direkt träning mer vardagslydnad. Jag glider mkt på att hennes hundar är äldre och mer säkra på inkall så de hjälper mig att visa Floe hur man gör, väldigt tacksamt! Det är visserligen en typ av träning men inte planerad träning och kravlös. Nästan iaf, alltså gör jag ett inkall måste han komma men till största delen får han vara LEDIG och leka med polarna :) (Flickvän= Tindra, polarna= Grannens hundar)

Nu har potatisen kokat klart och jag ska fixa lite käk. Vi hörs!

ps. Kommentera gärna!

Ja, precis så är det, plötsligt händer det! Det som händer nu är att jag efter ca ett års uppehåll bloggar igen. Varför det har varit så dött på bloggandet vet jag inte riktigt, finns 100000 anledningar och samtidigt inga alls. Livet hände? Kan det vara en ok orsak? 

Det har iaf hänt väldigt mkt sedan sist, riktigt mycket har hänt. Jag och Linda är ff tillsammans och vi har det bra, men vår familj har blivit en individ större. Vi är nu stolta ägare till chesapeake bay retrivern Double Coats Icefloe, även kallad Floe. Han är nu 9 månader och en vecka. Naturligtvis är han också det mest perfekta som finns, den bästa hunden. Eller den bäst nu levande hunden. Han har trots allt en bit till Shellac nivå... Eller även det är en sak som kan diskuteras. Kan man verkligen jämföra två helt olika individer med helt olika förutsättningar? Shellac fick jag när jag var 16 och bodde själv, inte bästa förutsättningarna med andra ord. Dessutom var Shellac minst sagt väldigt speciell. Han kunde vara den mest underbara perfekta hunden jag träffat på vissa bitar och helt knäpp på andra bitar. Saknar honom något otroligt, mer än vad jag trodde att jag skulle göra! Sanningen är att jag ofta tänker och jämför honom och Floe, ofta är jag på väg att säga fel namn till Floe, måste ofta göra ett aktivt val när jag pratar med Floe... Men med Floe har jag andra förutsättningar, jag är inte ensam ansvarig, jag har ekonomiska möjligheter att gå kurser med honom, jag har nästan 13 års erfarenheter från egen hund i bagaget, jag har tydliga mål. 

Floe och Shellac påminner mkt om varandra. Vi valde chessien för att den rasen påminner mkt om Shellac + att den har vakten vilket Shellac helt saknade. Floe är glad, älskar att arbeta, genast med på bus, kan slappna av och bara vila, mycket motor och mycket hund. Som Shellac helt enkelt! 

Ut över hundbiten så är det mycket annat som hänt. 

Jag sa upp mig i våras från BK och det var förmodligen det bästa jag gjort i min yrkeskarriär. Vill inte vara utan mina år där, men det var tufft, otroligt tufft. Tufft klimat och snudd på obefintliga resurser som gjorde jobbet slitigt. Barnen var underbara, kollegerna faktastiska men när arbetsbördan blir för tuff är det inte värt det längre. Jag hade 5,3MIL ENKEL resa, var alltid trött, kände att inget blev gjort, jag förvarade bara barnen för jag kände att jag inte orkade/hann inte räcka till och göra som jag ville ha det på fritids. För slitigt helt enkelt. 

Nu arbetar jag på Fågelskolan i Lund och toktrivs. Det var redan första dagen som att komma hem, bra arbetskamrater som jag gör allt för att mjölka på erfarenheter och kunskaper (än så länge har de delat med sig glatt), söker stöd och får stöd när det behövs. Jobbet som lärare älskar jag, det är svinkul! Jätteroligt men oj vad tidskrävande och vad mycket energi det tar att undervisa! Jag kan vara helt slut efter att på en dag haft 3 lektioner (60minuters) och det är ingen barnkontakt jämfört med hur jag hade det innan, men nu orkar jag ge så mkt mer av mig själv, ge barnen andra förutsättningar för att lära, nu VILL jag prestera och samtidigt ORKAR jag prestera. Jag ser resultaten i mina elevers inlämningar/prov men framför allt i deras ögon! Min fd ridlärare sa att lärare var bland de mest egosistiska som fanns eftersom de vill undervisa för att se eleven lyckas för att veta att "det är tack vare mig som eleven lyckas, det är JAG som gjort detta". Jag kan bara hålla med!

Min träning önskar jag att jag hade kunnat säga gick lika bra som jobbet men det kan jag inte. Eller när jag tränar går det rikgit bra, gör framsteg nästan varje pass men hinner inte träna så som jag vill. Men det är bara att kämpa på. Jag "samarbetar" inte med Oskar längre, det rann ut isanden när jag inte kunde träna på ryggen/nacken. Nu tränar jag enligt hans tränings-schema och kör intervaller med Riccard (en kille från triathlon syd) som hjälper mig med teknikträning. Jag känner att min löpteknik har ändrats jättemycket och att det nu är lättare att springa fort men att jag har inte riktigt "flåset" att orka hur långt som helst. Men nu på intervaller kör jag ca 1 minut snabbare än mitt tävlingstempo och det i sig säger en hel del om hur mkt jag har utvecklats! 

Lovar att försöka att blogga oftare, om inte annat så för att dokumentera min egen träning och träninge med Floe. Bilder på honom kommer så klart med tiden! Nu ska jag titta på tv och äta popcorne. För att jag kan! (i morgn blir det distans i förbränningstempo som "straff", haha)

Over n out

Som ni alla vet så lever jag med Finaste och vi har det bra och är väldigt överens vad det gäller barnfrågan men i går såg jag ett program på SVT 1 om barn. Eller rättare sagt, vem som får barn och vilka tillvägagångssätt det finns. Jag har alltid av princip hävdat att om man inte kan få barn  på naturlig väg (man och kvinna) ska man inte ha egna bologiska barn eftersom det finns så många andra barn att ta hand om (adoption, fosterföräldrar osv osv). Därtill har jag alltid ansett att det är tveksamt eller inte ok (har varijerat från dag tilldag) att provrörsbefrukta. Har ansett att homosexuella ska adoptera/fosterföräldrar eller få barn tillsammans med ett annat homosexuellt par. OBS!!! Jag har alltid hävdat att ALLA, oavsett sexuell läggning, har rätt till barn!!! Har dock bara varit tveksam till de olika tillvägagångsätten.

Sista tiden är det många väldigt nära som är gravida, jag jobbar med barn som ska få syskon osv vilket gör att ämnet är ganska "färskt" för mig och när jag dessutom ser det programmet igår börjar jag funderar på allvar, vad tycker jag egentligen?

Jag och Finaste vill inte ha egna barn och till det finns det flera anledningar som jag inte tänker ta upp här, men samtidigt vill jag att det ska vara VÅRT val att inte vilja ha, att det inte ska vara en eventuell lag som säger att vi inte får genomföra en provrörsbefruktning. OM vi överhuvudtaget ska ha barn i vårt hem kommer det vara fosterbarn men tänk om...

Tänk om vi nu skulle vilja ha egna biologiska barn, hur skulle vi då göra? Skulle vi välja en polare till spermadonater eller gå till en bank och välja? Om vi väljer en polare, skulle då han kunna helt avstå från barnet eller skulle det vara delad vårdnad? Skulle det funka att ha delad vårdnad? Hur många, handen på hjärtat, skulle vilja donera sin sperma till en bekant och sen inte ha "rätt" till barnet? Hur skulle man välja donater? Ngn som är snygg och trevlig eller ngn som är smart och välutbildad (ja, jag vet, det ena utesluter inte det andra, men jag tror ni fattar).

Om vi inte vill vara gravida, skulle jag då anse att det är ok med surrogatmamma? Är det moraliskt ok? Skulle jag klara av att ngn annan bar mitt barn?

Frågorna är många och svaren väldigt få och jag vet inte hur jag ska ställa mig till alla frågor, vad jag egentligen tycker nu när det faktistk skulle kunna vara min verklighet. Jag har ju alltid trott att jag skulle leva med en man på landet, ha barn, hund och hästar innan jag var 25 (detta trots att jag alltid vetat att jag är bi).  Nu gör jag inte allt det där, nu lever jag på landet i ett hus med världens finaste person och är lycklig med det men tänk om livet ser annorlunda ut om ngt år? Om vi inte tränar så mkt och skulle ha tid/ork/lust att ha barn??

Jaja, oavsett vilket så är det inte aktuellt just nu, inte på ngt vis men programmet igår fick mig att börja fundera och ifråga sätta mina egna tankar och värderingar. Vad hade ni gjort om det rört er? Vad är moraliskt försvarbart och vad är inte?

Oj, nu är min rast slut så nu ska jag jobba. Kom gärna med tankar och delge mig era värderingar!

Over n Out

Jag vet inte vad jag ska göra med vissa saker i mitt liv. Vill helst bara säga hejdå och gå på semester och komma tillbaka med en ny kropp som inte gör ont. Var och blev rättad i ryggen i fredags och hade träningsförbud hela helgen. Eller ja det är itne riktigt sant, jag fick springa i bassäng om jag hade typ flytring. Det var jag inte sugen på alls. Jag är så kass i ryggen att om jag inte får rätt på det nu kommer jag förmodligen inte kunna gå om tio år enligt min nya kiropraktiker. Kul! MEN han sa även att prognosen är god även om det fanns mkt att göra. Ca 1½cm skillnad på benen, ca 4cm skillnad i höften och låsningar i svanken, bröstet, nacken och käken. Han undrade hur jag helt faktistk kunnat genomföra Lidingöloppet med tanke på hur jag såg ut. Och jag som sa att jag inte hade ont när jag kom till honom. Det hade jag faktiskt inte heller men märkte på mitt löpsteg att jag började springa snett igen och vet av erfarenhet att det brukar vara höften som spökar. Jag vill som sagt ha en ny kropp!

Vidare skulle jag vilja ha ngn som ser till att jagbara äter det jag ska äta och inte allt annat. Tanken är att börja plocka de sista 4-4½kg som är kvar. Helst ska det vara gjort innan årsskiftet (borde inte vara några problem) så att min nya normal vikt är satt till början av nästa år. Vill gå ner i vikt OCH samtidigt sätta muskler. Ja, jag vet, ganska svårt att få det till att fungera i verkligheten. Ska försöka satsa på lite längre distanser när jag är ute och tränar. Funderar på att ev göra en halvmara den 13 nov och sen vara ledig den 14. Men får se hur jag gör.

Nu ska jag försöka ta mig samman och planera lite till och sen ta mig igenom mresten av dagen. Vill bara hem. Trist men sant!

Helgen som gick har minst sagt varit väldigt intensiv. Natten mellan torsdag och fredag sov jag dåligt, hade mardrömmar om allt som kunde gå fel. Verkligen allt. Drömde att jag följde med Finaste till invägningen och hängde med henne hela fredagen så när jag kollade på klockan vid fyra tiden så kom jag på att jag skulle Sthlm och att jag skulle varit hos Jakob vid lunch. Jag vaknade helt kallsvettig. Tramsigt men inte destu mindre sant! Drömmar som den hade jag hela natten vilket resulterade i dålig sömn.

På fredag morgon/fm tog jag det lugnt, åt , packade och softade sen körde Finaste mig till Jakob. Vi glömde med andra ord inte att jag skulle till honom. Jag glömde inte heller startbeviset eller pulsklockan eller skorna eller sportbh eller ngt annat. Allt var med! Pussade Finaste och önskade henne en god fight med full sinnesnärvaro och avslappnad.

I bilen upp pratade vi om det mesta, jag, Jakob och Lina. Det var riktigt mysigt och med MÅNGA kissepauser... Vi pratade mycket träning, kommande utmaningar, lopp vi ville göra, hur vi skulle lägga upp loppet på lördagen, mat, hur man bör äta osv osv. Det gick överlag väldigt smärtfritt att ta sig upp och jag fick skjuts till dörren vilken var ovärderligt! Dörren är min brors protdörr jag pratar om.

Uppe hos min bror är jag helt slut. Eller iag väldigt matt och sliten, det tar trots allt ganska mkt att  åka bil långt. Jag sätter mig på golvet när Jakob (min bror denna gången) ber mig kavla upp min tröjarmar och spänna mina muskler i olika vinklar. Sen konstaterar han att det hänt en del med min kropp! Skulle väl vara fan annat om inte alla timmar träning gjort resultat! Vi käkar ute, jag äter en skaldjurssoppa som var stark och god, sen ser vi idol innan det närmar sig läggdags. Jag är så trött att jag har svårt att hålla ögonen öppnar och går och lägger mig vid 22. Messar lite med Fianste och pratar lite med henne och sen kan jag inte somna. Fan! Tiden går och jag ska "snart" upp. Det är inte en bra kombo!

Lördag morgon vaknar jag i tid, äter och fixar det som ska göras klart i sista stund, åker med det planerade tunnelbanetåget som jag tänkt och allt känns bra, ritkigt bra. Fast väldigt väldigt ensamt, tomt som fan utan Fianste. Men vi messar mkt och det känns som att hon är med mig iaf i tanken. Jag lämnar in min väska, tar på mig nummerlapp och chip och känner mig redo, går till startplatsen och till startfållan eftersom jag tänker att där kan jag garanterat fylla på flaskorna i mitt vätskebälte. Det kunde jag inte så jag fick springa som en galning över fältet till vattnet (ca 300m) och sen springa tillbaka. Kommer in ifållan ca 8 min innan start. Taggad och ställer in en bra radiokanal på telefonen och känner mig taggad. Plötsligt går starten och jag är inte riktigt beredd. Men det är bara det att starten går inte riktigt åt det hållet jag trodde den skulle gå så ist för att stå ritkigt bra till står jag sjukt dåligt till. Jaja, det är väl bara att börja jogga och försöka hitta mitt eget tempo.

Första två km vr hemska. Det var sjukt jävla trångt och snudd på hel omöjligt att komma förbi. Första två gick på nästan 13 minuter!! Först efter fem km började det släppa lite så att jag kunde börja springa i det tempot som jag ville. Lugnt och behärskat, ville ju hålla hela sträckan. Loppet gick bra och det var kul med vacker natur men shit i helvete vad jobbigt! Vet inte vad som var värst backarna eller det faktum att jag inte kände mig helt förberedd eller om det var det mentala. Med det mentala menar jag att jag varit väldigt fokuserad på min egen start, på Finastes start på kvällen, på att ta rätt Tbana, skulle jag hinna hem och se Finaste osv osv. Sista tre km ökar jag ngt litet och öka ännu mer sista km för att ge allt sista 700. Var helt fuckad när jag kom i mål. Helt totalt utmattad, mest psykiskt men även fysiskt. Jag var trött i kroppen, hade nog inte kunnat göra det så mkt snabbare än vad jag gjorde (1.35 ?)men jag var helt slut i huvudet.

Jag blir mött av Jakob och hans Lina när jag kommer i mål, ger Jakob lite tips (jag gjorde delar av hans bana), målde upp en värre bild än vad det var (till viss del medvetet) men sa att det var riktigt vacker natur... När de gått ringde jag till Finaste. Jag grät, vad galet andfådd, hade svårt att andas, ont i ryggen och samtidigt såå galet glad över att det var över! Trist bara att hon inte kunde vara där med mig...

Det gick bra att ta mig hem till Jakob (bror) efter loppet, ritkigt smärtfritt och smidigt faktiskt. Väl hemma hos brojjan fick jag mat, vila, snackat lite och druckit. Var så galet törstig! Jag duschade och gjorde mig klar och tog sen taxi till Bromma. Trafikkö, jag blev stressad, rädd att missa flyget. Var på väg att missa flyget!! Fick springa från incheckningen, genom säkerhetskontrollen och till flygplanet. Väl inne på planet satte jag mig långt fram och såg till att min väska kom på ett bra ställe så att jag snabbt kunde få tag på den när vi landade, det gällde ju att skynda sig av planet och fortsätta till Lund!

Planet lyfte ca 5 min före utsatt tid och landade 10min före utsatt tid vilket innebar att jag landade 1730 och inte 1740. Dessa 10min gjorde att jag hade chans att hinna till Finastes fight. Jag springer ur planet, armbågar de andra stackars passagerarna för att komma förbi. Får tag på en stackars taxichaufför som står och röker och säger: Kan du ta mig till Eoshallen i Lund? Öppnar dörren coh sätter mig innan han hunnit fram till bilen. Väl i bilen säger jag att om han kan ta mig till Eoshallen och jag betalat innan 1800 får han 100kr extra. Han gjorde som han blev tillsagd och gasade på rätt bra. 130-140 på 80 väg. Jag blev såå glad när jag var framme och hade betalt till 1753. LYCKA! Nu bara hoppas att Finaste inte hade hunnit upp i ringen. Det hade hon inte, jag hade hunnit! Jag klarade det!!! LYCKA!!

Jag är yber stressad/nervös/taggad/laddad inför Finastes fight och hög av lycka. Minns inte så mkt där i början mer än att jag sprang som en vilsen höna fram och tillbaka, funderade på hur jag skulle få fram informationen om att jag hunit till Finaste så hon skulle veta utan att träffa henne (från det att hon går och värmer till efter fight vill jag inte träffa henne, vill inte på ngt vis äventyra hennes koncentration, samtidigt som VET jag att hon funderade på om jag hunnit eller inte och att hon ville att jag skulle vara där). Dessutom var jag hysteriskt kissig. Haffar Andre som jag ber gå in till henne och bara säga att jag hann. Det gjorde han (jätte tacksam för det) och en liten stund senare sticker Oskar ut huvudet genom dörren och säger att jag inte får komma in. Nänä säger jag eftersom det aldrig en slagit mig att jag skulle gå in och prata med henne när hon ska gå fight! Jag var väldigt noga med att hon inte skulle se mig innan start, var bakom henne hela tiden när hon väntade på att få gå in och sen när hon gick in och var i ringen letade jag upp Fia och Åsa. Jag hann, jag hade gjort det!

Finastes fight var grym, enligt mitt tycke hennes tveksamt bästa fight. Hon såg lugn och avslappnad ut och såg faktiskt ut att ha riktigt roligt. Hon vann med domarsiffrorna 3-0 och jag var stolt så att jag höll på att börja böla, stolt så jag bara satt och smilade och berättade för alla som orkade lyssna på mig att hon som vann precis, det är MIN sambo, min flickvän.

Kvällen till ära hade jag lovat Finaste att ha kjol och klackar, det löftet höll jag (vilket straffar sig igår och i dag). Jag hade en grå halvkort kjol och en ljus skjorta med ränder till och smink. Allt enligt Finastes önskemål (sanningen är att hon verkligen hade valt vad jag skulle ha på mig)! Jag var så sliten i slutet av galan att mina ben skakade och det sved i ögonen, men jag var klar med klassikern och Finaste hade vunnit över Portugal.

Vi gick på efterfesten och firade lite men det blev inte jätte sent, var hemma vid 0200 men då var vi å andra sidan helt jävla döda. Finaste hade ont i sina ben och jag hade ont ungefär överallt. Jag sov tre timmar sen kunde jag inte sova längre. Finaste vaknade också så vi gick in till TV:n, Finaste fick fåtöljen och en stor kudde under benen för att avlasta och en filt på sig, jag hämtade täcke och kudde och så såg vi på film i ett försök att somna. Finaste somnade men inte jag, kunde inte slappna av.

Vi hann se två filmer innan vi stack hem till far och njöt. Jag hjälpte far lite med allt möjligt medan Finaste sov. Väckte Finaste innan vi skulle äta så vi hann gå en liten runda (till bäcken och tillbaka. Eller iaf halvvägs till bäcken) sen efter maten vilade vi lite till och sen körde vi hem. Hände inte mkt mer den dagen och i morse var jag galet sliten när jag gick upp, önskade att jag hade tagit en dag till ledigt. Jobbigt att gå upp när Finaste sover...

Nu är min lunch slut så nu ska jag fortsätta jobba lite. Jobbar det nätta passet 0800-1930 i dag. ÖRK!

Jag gjorde det. Finaste gjorde det. VI gjorde det och vi gjorde det tillsammans fast på var sitt håll!

Efter en del  tid har jag nu tagit mig samman och funnit tid till att sitta här och skriva om mitt liv för den som skulle vara intresserad. Jag har sedan sist gjort Vansbrosimmet och två triathlon lopp, satt nytt pers, gått med i en klubb och till helgen ska jag göra Lidingöloppet och därmed bli klar med min klassiker. Härligt! Dessutom är det Battle of Lund 3 i helgen och Finaste ska gå mot en rätt rutinerad tjej från Portugal, sååå sjukt spännande!!

Det sammanfattar nog allt som hänt. Vet inte riktigt vad jag ska skriva...

Ska åka till Sthlm på fredag, samåker med Jakob från realfighter, ska bli kul att åka med ngn som också ska göra samma lopp. Kul att dela min upplevelse med ngn. Kan ju av förklarliga skäl inte dela det med Finaste eftersom hon är i Lund och ska gå fight. Tyvärr kommer jag missa hennes fight, men Fia har lovat att filma den till mig. Det innebär att jag kommer kuna se fighten INNAN jag träffar Finaste (hon kommer förmodligen ligga med hårt lindade ben i högläge när jag kommer). Allra bäst vore om Finaste vann så att vi kunde fira på kvällen, fira hennes vinst och mitt lopp och klassiker. Men vi får se hur det går. JAg har visserligen en bra magkänsla men det är inte min magkänsla som avgör fighten. Det är som sagt en rutinerad tjej som hon ska möta. Åååå vad jag önskar att jag hade kunnat se den live. Men men nu är det som det är. Sen är det ju så att jag har bara detta loppet kvar till att klara ett av årets STORA mål. Dessutom har det varit svindyrt men hysteriskt roligt!

Jobbet unkar bra, trivs jätte bra på eftermiddagarna på mitt fritids. Förmiddagarna funkar ocså även om jag inte gillar att vara med så små barn. Det är verkligen tien min grej, men jag måste vara bra på att spela teater eftersom barnen gillar mig. Konstigt.

Inför lördag ska jag bara göra ett kort lugnt löppass sen blir det vila för resten av slanten. Startar 1010 på lördag fm, räknar ca 1.5h, förhoppningsvis snabbare. Kroppen känns bra men långsam och det är tydligen terräng som jag ska springa i. Det gick upp för mig när jag läste startbeviset... Grattis till mig! Haha Jaja, det kommernog gå bra. Var ute i måndags och gjorde 11km i lugnt tempo och det gick barnsligt lätt så det är inte ngn fara med orken i det tempot iaf. Skulle vara glad om jag snittar på 5.5min/km, då blir det en helt ok tid. Som sagt får se, kan ju vara så att kroppen inte alls vill sammarbeta när det väl gäller eller att jag laddar på för hårt i början vilket gör att jasg kommer sacka i slutet. Min plan är att börja lugnt och sen öka lite var 5 km för att öka lite till de sista tre och ge allt sista km (läs sista 500). Men den som lever får se.

Vidare är Apollo, min stora kärlek, såld. Känns galet sorgset men nu  är det som det är och det är inget att göra åt det. Har ju inte haft ngn kontakt med honom på länge men det är ff min Apollo. Som jag sa till Carin, om jag ändå haft pengar, tid och intresse... Har inget intresse längre. Eller jo, som tävlingshästskötare men inte det andra. Fast igår var jag allt lite sugen på att rida Apollo en sista gång men det skulle jag aldrig erkänna högt. Inte heller att jag flera gånger kämpat med gråten över det faktum att jag inte kommer ha tillgång till honom eller att jag inte kunnat köpa honom.

Min vän Mikaela har åkt till VM för att ro i en kanot. Hon ska representera Sverige på maraton och ev ngt till om jag inte missupfattat allt. Hon är grym den bruden. Hon är faktiskt min idol. Alltid glad och snäll och trevlig och peppande. Dessutom snygg och rolig och ibland verkar hon helt omedveten om hur jävla bra hon är! Haha! Nu sitter nog Mikaela och blir arg för att jag skriver RO och inte paddla men jag kunde inte låta bli ;) haha (Hon paddlar i en kajak och ror inte i en kanot!)

Tror aldrig att jag skrivit ett inlägg med så många men  i. :)

Over n out