Jag har gjort det. Jag gjorde det. Jag klarade det. Jag överlevde. Helt otroligt, lever ff på ett enormt lyckorus och går bara runt och ler. Känner mig fortfarande oövervinnlig, känns som om jag klarar allt i hela världen. Ska njuta av denna känslan så länge den varar för jag vet att när det väl kommer till kritan kommer jag stå där när jag ska göra vansbrosimmet och tycka att jag är värdelös och idiotförklara mig för att jag sätter mig i sånna situationer där jag måste göra sånt jag inte vill. Men efter loppet kommer jag förmodligen vara lika lycklig som nu. Hoppas det iaf för det är denna lyckan som är anledningen till att jag gör det.

Ska försöka ta det från början...

Lördag morgon och Finaste klarar invägningen utan problem och lagom till vi skulle dra till Scandic och käka ber Toni mig hjälpa till med betalningen så det var abara att sätta sig ner och hjälpa till. Kul att kunna hjälpa till, det gillar jag! Sen filmade jag första fighten (mikaela gick sin första C-fight och vann!!). Sen dömde jag säkert hundra fighter (i verkligheten fight 2-8) innan jag filmade lite igen och sen var det Finastes tur. Jag var så där äckligt nervös inför fighten, var inte ens lönt att försöka dölja det... Första ronden gick till Finaste, andra till Marijeta och likaså den tredje vilket innebär att Marijeta vann. Fan! Men sanningen är att Marijeta har tränat i säkert 8år mot Finastes knappt två vilket innebär att hon har mer rutin och större register på tekniker än vad Finaste har. Men Finaste har en grym fysik ;) Jag önskar att jag kunde skriva att det var orättvist domslut eller att Finaste blev bortdömd eller att Marijeta inte var värd vinsten men det kan jag inte skriva för det hade inte varit sant. Marijeta var den bättre fightern (denna gången!) och därmed värdig vinnare.

Finaste bet ihop bra och bilresan upp till Jönköping gick bra och vi kunde snacka lite, dels om fighten men även om allt som skulle hända (dvs mitt lopp) och om min nervositet. Väl uppe hos Mia bjöds vi på mat och husrum. Åt spagetti och köttfärssås, sååå gott! Hemligheten låg förmodligen i grädden som kryddade köttfärssåsen... Till efterrätt blev det jordgubbar med socker och grädde, så sjukt himla förbaskat gott!!! Jag åt massor och bara njöt!

Söndag morgon kom vi iväg 15 min efter planerat men det gick bra att köra och det var inga problem med att hitta parkering när vi väl kom till Motala. Vi var där så tidigt att det inte var ngn kö till startanmälan och fick bra parkering. Efter startanmälan gick vi tillbaka till bilen, vilade lite, bytte om, satte på nummerlappar på mig. I bilen kraschar jag litta granne så att säga... Jag gråter lite stillsamt och säger att jag ångrar att jag sagt till alla att jag skulle cykla 15 mil och hur i helvete jag ens kunde komma på tanken på att jag som är så värdelös skulle kunna cykla så långt?! Hade jag redan glömt hur det gick i Christianloppet? Hur jag totaldog efter 7 mil?? Finste frågade om jag verkligen menade allvar med att köra hem utan att cykla, om hon skulle starta bilen och börja köra. Jag svarar att om vi gör det kommer jag aldrig kunna leva med skammen att inte gjort det och jag ville klara halvklassikern i år!! Då är det bara att bita ihop och ta dig samman för fan svarade Finaste.

Sagt och gjort. Jag tryckte i mig 1½ banan på väg ner till start (lyckades äta en bruk keso till frulle, bra för att vara mig :) ), pussade Finaste och sen var det bara att cykla. Jag visste att om jag bara klarade de första 6 milen så var det lugnt sen. Första tre var typ uppvärming (i motvind) och sen började den riktiga utmaningen, dvs backarna. Omberget cyklade jag uppför, mellan 80-100 höjdmeter i ngt som kändes som 90graders lutning. Fy fan! Men jag cyklade upp och jag cyklade ner, jag klarade det!!! Tog en lite längre paus när jag kom fram till 6,4mils rasten, vilade knappt 40 min för att ladda inför resterande cykling. Jag åt, gick på toa, drack och fyllde på min väska med vatten. Hittils hade jag druckit två liter och ätit tre släta vita bullar, messat Finaste och berättat hur det kändes och att jag haft motvind de första 6 milen och att jag skulle cykla vidare nu. På väg ut från rasten råkade jag välta en soptunna rakt på en annan tjejs cykel och hennes vattenflaskor. Hon blev inte glad men va fan, det var ju inte med meningen!!

Jag var så glad över att jag klarat de första 6,4 milen eftersom jag visste att det nu bara vara en liten stigning till och sen nästan plant. Jag började cykla men märkte att jag glömt att knäppa hjälmen så det blev ett litet kort stopp för att fixa med hjälmen sen var det bara att cykla. Och som jag cyklade! Det var så otroligt vackert, allt, naturen, vägarna känslan i kroppen. Jag cyklade de nästa 4 milen på 1½tim och med ett stort leende! Det var en sån enorm känsla att bara kunna cykla på, ligga på en bra puls, bra kadens och bara cykla om en hel jävla massa. Rolig väg så det var lite varierande och ingen nämnvärd motvind bara lycka. Jag tänkte att vid stoppet på 10,4 skulle jag ta ett lite längre stopp så det var bara att köra på, kunde vila lite där om jag skulle dö, så jag trampade på. Det var tveklöst de bästa milen jag ngnsin gjort på cykel! När jag kom till 10,4 milpausen så tvingade jag mig att stanna, kissa och dricka och ta två bullar till samt två gel för att inte riskera att krascha helt efter urladdningen de fyra milen som gjordes på 1½tim.

Träffade en tjej som jag hade följe med de nästa tre milen till nästa paus. Det var nog ett av de smartaste dragen jag gjorde på hela loppet. Hon var ganska tjock och jag fick henne att ligga på min utsida och ta större delen av den hyfsat starka sidovinden vilket gjorde att jag kunde spara krafter ;) Vi höll ett tempo på 26-28km/h och det kändes som en promenad i parken, inga porblem med andra ord. Den andra tjejen verkade dock lite tagen när vi kom till nästa stopp.

Vid sista stoppet var det 2 mil kvar till mål, jag stannade 7 min (drack och åt gel) sen stack vi igen men då orkade inte tjejen hålla mitt tempo så då stack jag och ökade tempot ytterligare lite till. Tror jag låg mellan 27-30 sista två milen. Sista 5 km ökade jag ytterligare och låg strax över 30km/h och gav allt de sista 500... Vilken helt fantastisk underbar känsla att klara det OCH kunna öka i slutet OCH känna mig fräsch OCH inte vara helt färdig när jag kom i mål. Jag bara log, total lycka! Vilken enorm vinst över mitt mentala jag! Bäst av allt var att jag klarade det och att jag kände att min kropp ställde upp och arbetade med mig och inte mot mig. Och det var roligt, så otroligt roligt, jag ÄLSKAR att cykla! Dessutom hade jag tur med vädret, det var sol! hehe

På vägen hem var jag så otroligt glad och lycklig, inte alls speciellt sliten i kroppen faktiskt men ganska sovtrött samtidigt som det sved i mina ögon. Jag var vaken större delen av bilfärden hem, halvslumrade emellanåt och log andra halvan :) Det var dock grymt skönt att komma hem och sova i sin egen säng den natten. Var ganska öm i mina knä på vägen hem och halva måndagen men på måndagkväll var det ganska lugnt och i dag tisdag känner jag inget alls i mina knä. Eller jo, lite, om jag typ sitte på huk eller drar ihop benen så det blir "tryck" på knänen kan jag känna mig lite öm annars har jag inte ngn träningsvärk alls, kroppen känns oförskämt bra!

Under hele loppet körde jag med pulsklocka för att se så att jag inte körde på för hårt, ville ju som sagt hålla hela loppet. Efter ngn mil började jag märka på  min andning var jag låg pulsmässigt. Över 83% började jag flåsa vilket innebär att jag är nära mjölksyretröskeln och då var det hög tid att sänka tempot eller höja kadensen. Låg jag under 75% kändes det långsamt och meningslöst men ngnstans mittemellan kändes bra. Snittade på en puls på 73% med det inkluderar ca 1 tim paus och klockan igång. Vid två eller tre tillfällen var pulsen uppe strax över 90% men det var i de tunga backarna och ganska väntat, maxade på 93%. Gjorde av med otroliga 4700 ngt kcal, ganska mkt! Bäst av allt var att jag under loppet kände på min kropp hur det kändes och inte styrdes av pulsklockan utan KÄNDE hur det var. Det i kombination med min träning som jag fått av Oskar gjorde att jag visste hur min kropp skulle reagera på olika påfrestningar, hur det känns när jag är nära "slutet" och mjölksyran UTAN att komma riktigt dit. Körde på gränsen hela tiden och det kändes bra. Just nu finns det inget jag skulle vilja ändra på under loppet. Jag gjorde det på bästa sätt utifrån de erfarenheter jag har och den fysiken jag har. Nästa år kommer jag förmodligen göra annorlunda eftersom jag kommer ha många många fler mil i kroppen.

Total tid: 7.20

Totalt tid på cykel: 6.15

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jaha, snart har en hel vecka gått, känns overkligt! Som jag har behövt detta breaket och som jag njutit av att bara vara själv och göra det jag själv vill, livskavlite helt enkelt! Testade crossfit söndagen den 16/2, ett intropass. Det var jobbigt, s...

Jag har efter en stunds velande bestämt mig för att göra om denna bloggen från en mer eller mindre renodlad träningsblogg till en mer hundträningsblogg. Denna bloggen kommer i fortsättningen mestadels handla om hundträning  och Floe. Men även en del ...

Har funderat ett tag på en del saker och konstaterar att ju mer jag kan destu svårare blir det. Önskar ibland att jag var helt okunnig och inte visste ngt så jag bara kunde flyta med liksom. Tänker nu främst på djur. När jag var "liten" tyckte jag at...

Det har hänt en del sedan sist, ska försöka komma ihåg alt och få ner det ordentligt i text på ett vis som gör att jag kommer förstå det om ett år. Sen är det ju kul om de som läser min blogg också förstår vad jag menar! haha   Sedan sist så har ...

Ja, precis så är det, plötsligt händer det! Det som händer nu är att jag efter ca ett års uppehåll bloggar igen. Varför det har varit så dött på bloggandet vet jag inte riktigt, finns 100000 anledningar och samtidigt inga alls. Livet hände? Kan det v...