I dag, ganska så nyss var jag ute med Laika en runda. Vi gick ner till bäcken och jag hade henne lös. Tog med lite stekt falukorv och rökt kalkon som muta för att hon skulle komma när jag kallade, hehe. Laika var jätte fin och arbetade fint med mig när vi var ute. Hon hoppade i bäcken och badade och var jätte lycklig för att hon äntligen hae vågat och hittat rätt ställe att gå ner på. Jag sprang och gömde mig efter en liten stund och kallade på henne. Upp kommer en blöt, skitig och glad hund som rusar fram till mig och bara är glad och lycklig över att få finnas!

Vi går över fältet hem och när vi gått upp för kullen nästan i häjd med gräsbanan stannar Laika till, fryser, lyfter svansen och tittar mot vägen som leder ner till bäcken. Shit, tänker jag, nu sticker hon (det gjorde alltid Shellac när han såg ut så) men hon bara frös och funderade på om hon skulle vakta eller inte. Hon valde till min glädje att inte vakta utan kom direkt på inkall. Det hon såg var en älg ko som lugnt strosadae över fältet in mot skogen med sin lilla söta bruna kalv. Det är så enormt mäktigt att se en älg i det fria, jag har gjoirt det många gånger men det är nästan en religös känsla varje gång. Jag blir så ödmjuk över att jag får äran att vara med om detta. Jag får gåshud och blir lycklig. En sån här förhållandevis liten sak som att se ett djur i det vilda kan göra min dag. Önskar av hela mitt hjärta att alla får vara med om ngt liknande eller iaf ngt som ger dem samma känsla av ödmjukhet och lycka.

För övrigt har det hänt mkt men inte allt värt att nämnas. Apollo är i hårdträning nu och det är sååå roligt! Han har under veckans om gått hunnit med en vilodag, en med mjölksyreträning/kondition (glp*2 i lång uppförsbacke och sen ca 5 km glp och trav, bara små korta skrittpauser mellan), bomträning för Ida, i dag ska vi klättra och sätta fart på ryggen och framför allt bakbenen ska få jobba lite.

Har nog aldrig ridit en sån lycklig häst som Apollo när han fick glp över lite bommar. Han var på god väg att hoppa över alla på en gång men lyckades hejda sig. Han hoppade över mitt bommen som var lite upphöjd (ca 10cm), det var ju faktiskt ett jätte hinder sa han! Han var så glad och sammarbetsvillig att jag fylls av total lycka, lycka över att han blir så glad och över att jag får vara med honom och göra honom så glad. Till min stora lycka gjorde han bara ett halvhjärtat försök till att busa. Jag kände att han spände ryggen och ville ha ner huvudet men det var också allt. Apollo har inte gått över en bom på nästan 1½år, inte konstigt att han var glad!

Vidare har det inte hänt så där jätte mkt, det var nog det stora som hänt. Har bara Apollo kvar här en vecka till. Kommer inte vilja lämna tillbaka honom, det är sååå mysigt att få ha honom här! Ida tycker också att han ska stanna för han och Musse är bästa polarna (inte ofta man ser en sån kamratskap som den dem emellan) och Musse har blivit lite rundare och äter mkt mer vilket bara är bra! För övrigt tycker jag att det funkar bra mellan mig och Ida, vi hjälps åt med hästarna och det känns bra. Ida är bra hon :)

Laika börja lugna sig ordenligt nu när hon varit här hemma hos far ett tag. Jag vill gå kurser med henne i höst. Sugen på lydnad, typ vardags dressyr för att ev testa agillity till våren. Tror det hade pssat oss bägge! Hade varit sååå kul! Men det är ngt jag måste diskutera med Caisa och Jörgen, det är trots allt deras hund... Men oj vad jag önskar att det var min hund. Tycker så galet mkt om henne!

Glömt att berätta att blixten slog ner i L´s  träd vilket resulterade i att vi fick såga ner grenen och ett annat träd för vi var rädda för att det skulle trilla ner när vi gick där eller på bilarna. Detta gjorde vi, eller mest L, för hand. Jag hejade på, sågade lite och drog för att försöka få trädet i gungning så att det skulle knäckas lite och inte komma dit vi inte ville. Och ja, på de ställen där vi kunde sågade vi naturligtvis kilar för att styra trädet dit vi ville. Det funkade! haha

Sitter här och ler och önskar att jag var troene så att jag hade ngn att tacka för allt det som jag känner nu. Jag har som sagt så mkt att vara tacksam för. Jag har häslan, jag har L, jag har Apollo och Laika, jag har fantastiska vänner, jag har en underbar familj (även om vi bråkar ibland) jag får uppleva helt fantastiska saker med djuren och så mkt mkt mer. Gissar att det är sånt här man tackar Gud för om man nu är troende. Det är inte det att jag inte tycker att jag förtjänar det, för det gör jag men blir trots det överväldigad av allt, livet.