Jag är ff förkyld och har inte tränat på snart 2½vecka (oom man inte räknar med ett pass...). Jätte jobbigt, ångesten kommer och gör sig på mind men jag har bestämt att på måndag blir det till att köra på igen och komma igång med träningen. Jag iof ridit Apollo nästan varje dag men skritt är inte det mest anstängande man kan göra. Men iom att jag varit så kass så har det varit precis vad jag orkat göra!

I lördags spred jag Shellac aska. Till min förvåning så själva askan ut som krossade snäckor och inte som fint mörkt mjöl som jag trodde. Han ligger nu hemma hos far på gräsmattan där han älskade att vara. På samma ställe som mor begravdes. Känns jätte bra men fan vad jag saknar honom. Gör ff ont i hela kroppen när jag tänker på honom. Saknar honom sjukt även om jag kan se förelarna med att inte ha hund längre...

Efter att jag varit och ridit Apollo så körde jag för att titta när Martin tränade med Cesar (cecilias boxer) och för första gången kunde jag känna inte bara sorg utan även en liten liten känsla av att jag vill ha hund igen. Jag kommer dock inte skaffa ngn som livet är just nu. Fast egentligen har jag nog mest bara en längtan efter Shellac.