Jag har nu gjort min första fjärdedel av min svenska halvklassiker och ja, det känns riktigt riktigt bra! Loppet, miljön, hotellet, sällskapet skidåkning, allt var en uppleelse väl värd varenda krona!

Vi kom upp till Avesta på fredagen, lördagen gick åt till att vila och vila och bara umgås. Dessutom kollade vi vart starten skulle gå osv på söndagen, skönt att ha ett hum var allt fanns och hur det skulle fungera. Bra för våra (läs mina) nerver. På kvällen började mina nerver göra sig till känna på ett sätt som bäst beskrivs som laddad och motiverad. Tyvärr går det lite på min aptit men jag lykades tvinga i mig lite mat. Jag valde oxfile, salld och lite potatis och andra rotfrukter. Grymt gott!

Söndag morgon var jag min vana trogen inte alls hungrig, allt jag åt växte i munnen på mig. Gissa om jag var glad för att jag hade tvingat i mig extra mkt mat kvällen innan! Jag fick i mig lite, typ 1½dl fil med START och en bulle. Sen var det tvärstopp. Lägg är till att jag inte alls var taggad, vill ehelst ligga kvar i sängen när jag vaknade, ville inte gå upp. Detta trots sovmorgon till 0800!!!

Jaja, kom upp, åt lite, fick packat väskan och sen körde vi. Som tur var var Finaste med och hon var på gott humör. Vi gick och anmälde oss, hämtade startnummer, fixade det sista med kläderna och gick och hämtae ut vår skidutrustning och gick till start. VÄLDIGT medvetet ställde vi oss sist i kön. Eller startfollan som det så fint hette. När vi står där kommer vi på att vi inte har en aning om hur man tar på sig skidorna... HAHA Gissa om vi började skratta! Efter lite trixande fick vi på oss skidor och nu kom nästa utmaning, hur skulle man få på stavarna på rätt sätt? Det fanns ju handtag som händerna skulle in igenom och killen vi hyrde av sa att det var en höger stav och en vänster stav. Grattis! Efter lite funderande (ca 2 min till starten gick) fick vi rätt på det och fick på oss stavarna. Nu den riktiga utmaningen, att komma till startsträcket OCH sen göra tre mil. Vi höll på att trilla innan vi kommit en meter! Finaste sa att hennes ben skakade innan starten gick och vi kom iväg! Själv var jag ganska lugn ända till det att vi började röra oss. Då blev jag super nervös och hysteriskt stressad, pulsen bara rusade...

Vi kom iväg och nu var det bara att lära sig att åka skidor. Vi hade tre mil på oss att komma på en ungefärlig teknik som kunde göra så att vi förflyttade oss frammåt. Det gick. Finaste, som är grymt stark, körde en teknik och jag en annan. Efter ca två km börjar jag klaga på att jag var trött i mina triceps. Efter typ 4-5 km var jag så varm att det droppade från ansiktet på mig och jag tvingade finaste att stanna och stoppa min mössa i hennes fick (mina var fulla med annat bra att ha). 5 min senare hade mitt svettvåta ansikte, hår oc öron börjat frysa så då fick Finaste stanna igen och ge mig mössan. Då var Finaste inte rikgit lika glad på mig längre.

Första pausen kom efter 8 km. Vid det laget hade värsta spänningarna släppt och det var roligt att köra. Glada var vi iaf när det kom lite blåbärssoppa, vljummet vatten och ljummen sportdryck med liten bulle intogs i första pausen. Minns att jag sa: Vilken tur att det är flera km kvar att köra för nu är det ju riktigt kul! Det ångrade jag en stund senare när det var 1km uppförsbacke... Jaja, vi kom upp och körde vidare. Trillade gjorde vi med jämna mellanrum, flest gånger gjorde Finaste :D

Efter ca 1½mil var det inte så roligt längre, då började jag bli trött och längtade galet efter nästa stopp. Mitt stoppet kom vid 18km och var det stora vändpunkten för mig. Tyvärr hade det då vänt för Finsaste också, hon var inte alls spec glad och värre blev det... JAg var åp gott humör och började räkna ner medan Finaste började få ont (grym skoskav visade det sig senare) och inte alls tyckte det var kul. Det var i denna vevan som hon började skälla p mig om att det var mitt fel och att hon ALDRIG mer skulle låta mig lura in henne på ngt sånt här igen. Hon skulle ALDRIG mer pka skidor, aldrig! Jag skrattade så jag grät åt henne vilket gjorde henne ännu mer arg. Sen kom en nerförs backe och då trillade jag. Då svor jag och blev arg medan Finaste skrattade så hon grät. Tror det var ungefär här som det kom en grym uppförsbacke, jag kom upp med skidorna på men det gjorde inte finaste... HAHA

Det bösta med detta stopet var att jag nu visste att det bara var ca 8 km till nästa stopp och sen ynka 4km till mål. Gissa om min nedräkning hade börjat på allvar! Strax innan sista stoppet var det en nedförsbacke in till "stadium" där det fanns många åskådare. Det var en riktigt brant nedförstbacke som dessutom hade en sväng. Gissa om jag trillade! Tror jag gjorde två eller tre vurpor i den backen. Slog mig faktiskt ganska rejält (nu hemma är det en svag färgändring i from med en skida) och nu började vänster "höftböjarmuskeln" att ömma, förmodligen en sträckning. Jag fick faktiskt "gå" ner en bit av backen, dvs gå med skiorna på ett steg nedför backen i sidleds. När jag kommer ner står finaste där och väntar på mig och säger att nu är et ju kul igen! Hon behövde nedförsbacken för att komma igång igen. Skönt tyckte jag!

I slutet av den backen stod lite åskådare som hejade på och säger att nu är det int elångt kvar, inga fler backar. HAHAHA Vi kom runt svängen och vad ser vi om inte en liten backen! Finaset kom inte upp, hon trillade flera gånger och lyckades flytta sig ca 5 meter, I SIDLEDS innan hon lyckades komma upp och kunde fortsätta åka. Då var Finaste så helvetes arg och körde sin väg men stannade ca 500m längre fram i ett stopp. Där svär hon och förbannar mig och förklarar att jag ALDRIG mer ska fråga om vi ska åka skidor igen eller ens kunna lura med henne på ngt mer fler gånger. Jag skrattar så jag nästan trillar när jag står still och dricker lite blåbärssoppa.

Nu är det bara 4 km kvar och då är det bara att köra. Det är bara det att nu är jag trött och har ont i ena hälen, bägge "trampdynorna" under fötterna och min vänstra höft. Men vi tar oss i mål, Finaste ca 40 sek före mig men det gör inget. VI GJORDE DET!!! Vi tog oss runt utan att kunna åka skidor! Tillsammans är vi starka, så är det bara :)

Fortsättning på detta äventyr oc bilder från "resan" kommer i morgon kväll, nu måste jag sova.

Over n out

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jaha, snart har en hel vecka gått, känns overkligt! Som jag har behövt detta breaket och som jag njutit av att bara vara själv och göra det jag själv vill, livskavlite helt enkelt! Testade crossfit söndagen den 16/2, ett intropass. Det var jobbigt, s...

Jag har efter en stunds velande bestämt mig för att göra om denna bloggen från en mer eller mindre renodlad träningsblogg till en mer hundträningsblogg. Denna bloggen kommer i fortsättningen mestadels handla om hundträning  och Floe. Men även en del ...

Har funderat ett tag på en del saker och konstaterar att ju mer jag kan destu svårare blir det. Önskar ibland att jag var helt okunnig och inte visste ngt så jag bara kunde flyta med liksom. Tänker nu främst på djur. När jag var "liten" tyckte jag at...

Det har hänt en del sedan sist, ska försöka komma ihåg alt och få ner det ordentligt i text på ett vis som gör att jag kommer förstå det om ett år. Sen är det ju kul om de som läser min blogg också förstår vad jag menar! haha   Sedan sist så har ...

Ja, precis så är det, plötsligt händer det! Det som händer nu är att jag efter ca ett års uppehåll bloggar igen. Varför det har varit så dött på bloggandet vet jag inte riktigt, finns 100000 anledningar och samtidigt inga alls. Livet hände? Kan det v...