Jaha, nu ska man tydligen blogga med. Helvete vad jag hatar detta, men ett jävla löfte är ett löfte. Loppet, Engelbrektsloppet alltså. 3 mil skidor kan sammanfattas med skoskav. Okej, Stine sitter bredvid och var inte nöjd med mina 2½ rader, så som en toffel som jag är är det väl att bara börja skriva... suckilisuck...

Vi började 10.10 längst bak i kön, jag har typ sett människor åka på skidor på tv, men det är väl det hela typ. När vi väl fick på oss skidorna och skulle börja röra på påkarna började mina ben att skaka. För en sekund undrade jag hur jag skulle ta mig i mål. Nåväl, efter ett par hundra meter var vi igång och det kändes som fina fisken. Första milen var okej, allt kändes bra, förutom lite skoskav. Stine däremot var spänd och svettades som om hon hade badat i hett, hett vatten i en timme, som en kräfta i nyllet. Hon klagade över svettningarna, hennes puls, triceps, att jag åkte för snabbt att jag skulle ta hennes mössa och att hon sedan ville ha den igen och bla bla bla bla.. trött i öronen var jag för en stund och ville bara dra iväg, men som en toffel jag är bet jag mig i tungan och tittade på utsikten. Efter ett tag var hon till min stora glädje mindre besvärad dock, jippi.

Efter första fikastoppet blev det svårare, inte nog med att jag vurpade 511 gånger ner för backarna så var det värsta uppförbackarna plus skoskaven som gjorde sig påminda varje jävla backe, för backar var där. Det gick inte bra och mestadels svor jag över att Stine lurade med mig på loppet, sedan att hon skrattade åt mig, sedan för att jag tog av mig skidorna i alla ilska, åskådare som garvade med mera.. det värsta  var dock att Stine kom upp utan några större svårigheter... skit. I slutet av loppet blev det bättre, där var några grymt häftiga nerförsbackar och det var bara att slänga sig ut på dem, hehe. Sista hundra meterna drog jag och körde på det sista. Joho, vi hade lyckats trots att vi svor på varandra. MEN, icke att förglömma det var riktigt roligt men jag skulle inte göra om det igen, eller? ;)