Jag kan inte låta bli att förundras över mitt jobb. Får en kallsup, berättar om den och plötsligt står det en massa kolleger runt om mig och stöttar och hjälper mig framåt. De flesta har (tyvärr) varit med om det jag grejar med nu och då är det skönt att ha dem bakom mig, som stöttar. Dessutom står ledningen bakom och anser att jag gjort rätt. Men varför är det då så tungt just nu om jag gjort rätt? Lever på kommentaren från ett ganska oväntat håll: Du är inte ensam Stine, du är inte ensam. Tänker ofta på den meningen och den värmer så otroligt mkt. Tack! Jag konstaterar än en gång att det finns en del riktiga guldkorn här bland personalen!

Och det var det för denna gången.