Ny vecka, nytt tränings schema. Styrka måndag morgon och intervaller på kvällen. Härligt! Sitter nu och njuter av två par trötta lår som "värker" så där härligt skönt som de gör när de är trötta. Själv är jag väldigt nöjd. I morgon blir det en timmes prom med 60% i puls, dvs ganska lugnt. Får följe av Mikaela som kommit hem från Kapstaden :) Älskar  min tärning och så som mitt liv är just nu. Fast en lönehöjning på 5000 hade nog gjort mig ännu lyckligare ;) Haha

I dag när jag kom hem, precis innan jag öppnade dörren fick jag en sån där speciell känsla i hela kroppen och kunde inte låta bli att bli besviken när jag öppnade dörren och ingen Shellac kom emot mig. För en kort kort stund glömde jag bort att han inte fanns längre... Känslan precis innan man öppnar dörren och man har hund är alldeles speciell. Känslan av att vara saknad, älskad och efterlängtad, en glädje och kärlek som är helt osjälvisk. Den känslan saknar jag enormt mkt, mer än jag trodde helt enkelt. Det värsta är att den känsla kom igen precis innan jag öppnae dörren påp väg hem från gymmet nu på kvällen. Tycker det är så tomt och ensamt här i min lgh utan hund. Älskade äälskade Shellac, så saknad han är!

Vet inte om det är ngt tecken på ngt att jag först drömmer om mor (vilket händer väldigt väldigt sällan) och nu, om så bara för en kort kort stund, "glömmer bort" att Shellac inte finns och att han inte kommer att finnas där och ta mot mig. Konstigt det är.

I natt drömde jag om mor. Jätte konstigt, brukar inte drömma om mor inte heller ofta. I natt var jag påjobbet och då kommer plötsligt mor för att hälsa på. Jag blir lite förvånade och undrar hur hon kan vara där eftersom hon faktiskt är död. Minns att jag tänker att hon faktiskt är uppeldad, kremerad och spridd men vet att jag har svårt att sätta ord på det i drömmen. Mor skrattar och säger att det är hennes hemlighet hur det är möjligt. Iaf blir jag nästan lite blyg samtidigt som jag blir stolt när jag visar mor runt på mitt jobb och presenterar henne för mina kolleger. Maria skrattar och hälsar och skojar precis som vanligt, de andras reaktioner minns jag inte. Mor följer med in i personalrummet och där är nästan fullt med personal. Jag "får ordet" och presenterar min mor sen försvinner mor och jag vaknar. Det var så fantastiskt underbart att få vara med mor igen! Det var recis som förr, jag kunde höra henne skratta, se henne gå, hennes kroppsspråk, henne röst, allt det där som gjorde mor till mor. Fick känslan av att hon var stolt och nöjd med mitt yrkesval och med mig. Det var som att träffa mor nu som 30årig men som hon var innan hon blev sjuk. Fy fan vad jag saknar henne, så mkt jag vill prata med henne om!!

Om det finns ngn där ute som kan "kan tyda drömmar", ge mig gärna din förklaring till vad detta "betyder". Medan jag väntar på svaret kommer jag fortsätta att njuta av min dröm med mor och vara glad för det.

Jaha, nu ska man tydligen blogga med. Helvete vad jag hatar detta, men ett jävla löfte är ett löfte. Loppet, Engelbrektsloppet alltså. 3 mil skidor kan sammanfattas med skoskav. Okej, Stine sitter bredvid och var inte nöjd med mina 2½ rader, så som en toffel som jag är är det väl att bara börja skriva... suckilisuck...

Vi började 10.10 längst bak i kön, jag har typ sett människor åka på skidor på tv, men det är väl det hela typ. När vi väl fick på oss skidorna och skulle börja röra på påkarna började mina ben att skaka. För en sekund undrade jag hur jag skulle ta mig i mål. Nåväl, efter ett par hundra meter var vi igång och det kändes som fina fisken. Första milen var okej, allt kändes bra, förutom lite skoskav. Stine däremot var spänd och svettades som om hon hade badat i hett, hett vatten i en timme, som en kräfta i nyllet. Hon klagade över svettningarna, hennes puls, triceps, att jag åkte för snabbt att jag skulle ta hennes mössa och att hon sedan ville ha den igen och bla bla bla bla.. trött i öronen var jag för en stund och ville bara dra iväg, men som en toffel jag är bet jag mig i tungan och tittade på utsikten. Efter ett tag var hon till min stora glädje mindre besvärad dock, jippi.

Efter första fikastoppet blev det svårare, inte nog med att jag vurpade 511 gånger ner för backarna så var det värsta uppförbackarna plus skoskaven som gjorde sig påminda varje jävla backe, för backar var där. Det gick inte bra och mestadels svor jag över att Stine lurade med mig på loppet, sedan att hon skrattade åt mig, sedan för att jag tog av mig skidorna i alla ilska, åskådare som garvade med mera.. det värsta  var dock att Stine kom upp utan några större svårigheter... skit. I slutet av loppet blev det bättre, där var några grymt häftiga nerförsbackar och det var bara att slänga sig ut på dem, hehe. Sista hundra meterna drog jag och körde på det sista. Joho, vi hade lyckats trots att vi svor på varandra. MEN, icke att förglömma det var riktigt roligt men jag skulle inte göra om det igen, eller? ;)

Jag har nu gjort min första fjärdedel av min svenska halvklassiker och ja, det känns riktigt riktigt bra! Loppet, miljön, hotellet, sällskapet skidåkning, allt var en uppleelse väl värd varenda krona!

Vi kom upp till Avesta på fredagen, lördagen gick åt till att vila och vila och bara umgås. Dessutom kollade vi vart starten skulle gå osv på söndagen, skönt att ha ett hum var allt fanns och hur det skulle fungera. Bra för våra (läs mina) nerver. På kvällen började mina nerver göra sig till känna på ett sätt som bäst beskrivs som laddad och motiverad. Tyvärr går det lite på min aptit men jag lykades tvinga i mig lite mat. Jag valde oxfile, salld och lite potatis och andra rotfrukter. Grymt gott!

Söndag morgon var jag min vana trogen inte alls hungrig, allt jag åt växte i munnen på mig. Gissa om jag var glad för att jag hade tvingat i mig extra mkt mat kvällen innan! Jag fick i mig lite, typ 1½dl fil med START och en bulle. Sen var det tvärstopp. Lägg är till att jag inte alls var taggad, vill ehelst ligga kvar i sängen när jag vaknade, ville inte gå upp. Detta trots sovmorgon till 0800!!!

Jaja, kom upp, åt lite, fick packat väskan och sen körde vi. Som tur var var Finaste med och hon var på gott humör. Vi gick och anmälde oss, hämtade startnummer, fixade det sista med kläderna och gick och hämtae ut vår skidutrustning och gick till start. VÄLDIGT medvetet ställde vi oss sist i kön. Eller startfollan som det så fint hette. När vi står där kommer vi på att vi inte har en aning om hur man tar på sig skidorna... HAHA Gissa om vi började skratta! Efter lite trixande fick vi på oss skidor och nu kom nästa utmaning, hur skulle man få på stavarna på rätt sätt? Det fanns ju handtag som händerna skulle in igenom och killen vi hyrde av sa att det var en höger stav och en vänster stav. Grattis! Efter lite funderande (ca 2 min till starten gick) fick vi rätt på det och fick på oss stavarna. Nu den riktiga utmaningen, att komma till startsträcket OCH sen göra tre mil. Vi höll på att trilla innan vi kommit en meter! Finaste sa att hennes ben skakade innan starten gick och vi kom iväg! Själv var jag ganska lugn ända till det att vi började röra oss. Då blev jag super nervös och hysteriskt stressad, pulsen bara rusade...

Vi kom iväg och nu var det bara att lära sig att åka skidor. Vi hade tre mil på oss att komma på en ungefärlig teknik som kunde göra så att vi förflyttade oss frammåt. Det gick. Finaste, som är grymt stark, körde en teknik och jag en annan. Efter ca två km börjar jag klaga på att jag var trött i mina triceps. Efter typ 4-5 km var jag så varm att det droppade från ansiktet på mig och jag tvingade finaste att stanna och stoppa min mössa i hennes fick (mina var fulla med annat bra att ha). 5 min senare hade mitt svettvåta ansikte, hår oc öron börjat frysa så då fick Finaste stanna igen och ge mig mössan. Då var Finaste inte rikgit lika glad på mig längre.

Första pausen kom efter 8 km. Vid det laget hade värsta spänningarna släppt och det var roligt att köra. Glada var vi iaf när det kom lite blåbärssoppa, vljummet vatten och ljummen sportdryck med liten bulle intogs i första pausen. Minns att jag sa: Vilken tur att det är flera km kvar att köra för nu är det ju riktigt kul! Det ångrade jag en stund senare när det var 1km uppförsbacke... Jaja, vi kom upp och körde vidare. Trillade gjorde vi med jämna mellanrum, flest gånger gjorde Finaste :D

Efter ca 1½mil var det inte så roligt längre, då började jag bli trött och längtade galet efter nästa stopp. Mitt stoppet kom vid 18km och var det stora vändpunkten för mig. Tyvärr hade det då vänt för Finsaste också, hon var inte alls spec glad och värre blev det... JAg var åp gott humör och började räkna ner medan Finaste började få ont (grym skoskav visade det sig senare) och inte alls tyckte det var kul. Det var i denna vevan som hon började skälla p mig om att det var mitt fel och att hon ALDRIG mer skulle låta mig lura in henne på ngt sånt här igen. Hon skulle ALDRIG mer pka skidor, aldrig! Jag skrattade så jag grät åt henne vilket gjorde henne ännu mer arg. Sen kom en nerförs backe och då trillade jag. Då svor jag och blev arg medan Finaste skrattade så hon grät. Tror det var ungefär här som det kom en grym uppförsbacke, jag kom upp med skidorna på men det gjorde inte finaste... HAHA

Det bösta med detta stopet var att jag nu visste att det bara var ca 8 km till nästa stopp och sen ynka 4km till mål. Gissa om min nedräkning hade börjat på allvar! Strax innan sista stoppet var det en nedförsbacke in till "stadium" där det fanns många åskådare. Det var en riktigt brant nedförstbacke som dessutom hade en sväng. Gissa om jag trillade! Tror jag gjorde två eller tre vurpor i den backen. Slog mig faktiskt ganska rejält (nu hemma är det en svag färgändring i from med en skida) och nu började vänster "höftböjarmuskeln" att ömma, förmodligen en sträckning. Jag fick faktiskt "gå" ner en bit av backen, dvs gå med skiorna på ett steg nedför backen i sidleds. När jag kommer ner står finaste där och väntar på mig och säger att nu är et ju kul igen! Hon behövde nedförsbacken för att komma igång igen. Skönt tyckte jag!

I slutet av den backen stod lite åskådare som hejade på och säger att nu är det int elångt kvar, inga fler backar. HAHAHA Vi kom runt svängen och vad ser vi om inte en liten backen! Finaset kom inte upp, hon trillade flera gånger och lyckades flytta sig ca 5 meter, I SIDLEDS innan hon lyckades komma upp och kunde fortsätta åka. Då var Finaste så helvetes arg och körde sin väg men stannade ca 500m längre fram i ett stopp. Där svär hon och förbannar mig och förklarar att jag ALDRIG mer ska fråga om vi ska åka skidor igen eller ens kunna lura med henne på ngt mer fler gånger. Jag skrattar så jag nästan trillar när jag står still och dricker lite blåbärssoppa.

Nu är det bara 4 km kvar och då är det bara att köra. Det är bara det att nu är jag trött och har ont i ena hälen, bägge "trampdynorna" under fötterna och min vänstra höft. Men vi tar oss i mål, Finaste ca 40 sek före mig men det gör inget. VI GJORDE DET!!! Vi tog oss runt utan att kunna åka skidor! Tillsammans är vi starka, så är det bara :)

Fortsättning på detta äventyr oc bilder från "resan" kommer i morgon kväll, nu måste jag sova.

Over n out

Igår kom vi fram till vårt hotell i Motala som ligger ca 18km från Norberg där loppet går. Vi (jag och Finaste) har ett litet men hyfsat fint rum och hotellet i sig är helt ok med skön säng. Skönt säg är enormt viktigt dels för sömnen men även fö rmin rygg/nacke. Resan upp gick som en dröm, inga problem med ngn snö eller vind. Lite blåsigt när vi närmade oss men inte oroväckande och det var bra de sista två milen som vägarna var lite sämre. Körde 0930 och var uppe lite i 1800 så det gick yfsat snabbt också :) Vi hade med oss egen mat som räckte ända fram till kvällsmaten. Sååå skönt att ha med egen mat i frysbox eftersom man då vet vad man stoppar i sig men även att man slipper tänka: Om jag ska äta detta, hur gör jag då för att göra det så nyttigt som möjligt?"

När vi kom till hotellet möttes vi av en väldigt trevlig receptionsit som var norska. Vi pratade lite och när vi gic k ut till bilen för att flytta den ochs tälla den på rätt parkering säger Finaste: Jasså, det är så de prata här. Då håller jag på att dö av skratt! Skrattar så jag gråter när jag lyckas klämma fram: Men Finaste, hon var ju norska! Haha Detta är så roligt dels för att det är så himla typiskt Finaste men framför allt för att det lika gärna kunde varit jag som sa det. Till Finaste försvar ska säga att det var första människan vi pratat med (föruom när vi betalat bensin på vägen upp) och att vi var trötta och hon pratade innan hon tänkte. Men iaf!

I dag har vi kört till Norberg för att kolla läget ch helst ville vi se en start, men tyvärr så missade vi den. Starten till Kristinaloppet dvs. Däremot fick vi köpt ett par riktiga skidvantar för en smärre förmögenhet, men vi ser det som en investering då jag kommer kunna ha mina när jag springer och det har jag länge funderat på att köpa. Men det var ganska dyra, närmre 450kr st... Jaja, som sagt en investering. Tror även att de hade varit super att rida i faktiskt.

Utöver att köpa vantar kollade vi var vi skulle hämta nummerlappar, hämta skidor osv i morgon. Skönt att ha det klart så man slipper springa som en yr höna och vara stressad osv. När vi berättade för de vi pratade med (skiduthyrare osv) att jag inte åkt skidor på ca 20 år och att finaste aldrig åkt längdskidor var deras första reaktion att vi var galna... Kanske är vi det men vi har ca te mil på oss att lära oss åka skidor :) De trodde nog att vi var helt otränade och tänkte göra ett lopp men sanningen är ju att vi trots allt inte är direkt otränade. Det är bara det att vi inte har åkt skidor! Vårt mål i morgon är att komma i mål och få en härlig naturupplevelse. Tidsmässigt är det att göra det under fyra timmar exkl pauser. Vi räknar med att pausa och ta en liten fika ca var 8 km eftersom det finns fika utmed spåret... Ingen stress, bara mys! Vår plan är att ta en massa foton före/under/efter loppet och sen göra ett album på FB för de som är intresserade av att titta :)

I morgon kl 1010 kommer jag börja min resa mot min medalj, En halv svensk klassiker!

I dag har vi varit och åkt skridsko med skolan och det gick bra, eleverna var jätte duktiga! När vi var tillbaka var det lite kaos men sen lugnade det sig. Efter att barnen slutat kom en förälder fram och pratade med min kollega (som för övrigt inte ens varit med och det visste han eftersom han var med) och berättade att några elever hade haft allsång längst bak i bussen. De hade sjungit "Allt är bögarnas fel". Han ansåg att skolan borde ta upp vad som är rätt eller fel och diskutera hur man pratade om varandra och till varandra osv. Som jag förstod det hade han INTE sagt till eleverna vilket förvånar mig eftersom han brukar vara snabb med det annars. Han gjorde väldigt klart att han ansåg att det var fel det som eleverna hade sjungit och berättade att det kom från ett humorprogram och att man kunde youtuba det om man sökte på "allt är bögarnas fel". Det gjorde jag och min kollega direkt. Ingen av oss skrattade, vi tyckte det var hemskt. Jag hade svårt att inte ta det personligt. Jag berättade om det för en lärare i ena klassen som varit med. Jag förstod det som att han kommer ta upp det med den andra klassföreståndaren. Tveksamt att jag skulle orka det. Hoppas han gör det.

Jag reagerar starkt på fyra saker.

1:a är att elever i år ett sitter och sjunger sånt och tycker det är roligt.

2:a om eleverna ser det hemma, var är föräldrarna som pratar om det med sina barn? Anser föräldrarna att det är ok att barnen sjunger sånt och tycker det är roligt? Är de inte medvetna om att 1 av 10 inte är str8(stödjer mig på gamla siffror men iaf)?

3:e Varför sa inte föräldern till eleverna eller till deras lärare direkt så det kunde tas upp medan det ff var aktuellt?

4:e Hur kan SVT visa ngt sånt och sen kalla det humor???

Detta som hänt har tagit väldigt hårt på mig. Jag är väldigt öppen med min kärlek till Finaste, jag har inga problem med det och räknar med att ingen annan har det heller. Samtidigt vill jag inte att mina elever ska veta eftersom jag är rädd för hur deras föräldrar ska reagera och hur de i sin tur ska påverka eleverna. Jag har aldrig kännt mig som flatan i ngt sammanhang, har aldrig riktigt tänkt på det som att jag skulle vara annorlunda ngn annan. Tänker inte heller på mig som str8, jag är ju jag och jag blir kär ibland och sen är det inte mer med det. Inte i min värld iaf.

För första gången kände jag mig utsatt och annorlunda. Som om min kärlek till Finaste inte var/är lika mkt värd som den mellan ett str8 par. Som om det är fel på mig eller om om jag borde hålla mitt förhållande hemligt, att det är ngt som är fult och måste smygas med. Jag är tokkär i Finaste, hon gör mig lycklig och hon får mig må bra och växa som person. Hon tror på mig och får mig att testa saker jag annars aldrig skulle våga drömma om att testa. Då kan det väl inte vara fel det vi har???

Jag älskar Linda.

Har hittat en ny funktion här på min blogg, en gilla knapp på FB! Hahaha lite rörig mening men vad jag försöker säga är att nere till höger på min blogg finns en ikon som man kan trycka på och gilla min blogg så det syns på FB! Kul!

Jag har tagit ett ganska stort beslut nu i dagarna, ett beslut som länge funnits där men som nu har blivit uttalat i ord (dock endast till två pers) vilket gör det mer verkligt. Nu återstår det bara att genomföra det beslutet. Misstänker att det kommer ge STORA konsekvenser och i värsta fall även påverka andra mer eller mindre indirekt. Vi får se vad som händer. Skitsnack förmodligen men det är mitt minsta bekymmer just nu.

Som sagt nu på söndag är det årets första lopp, tre mil skidor! Ska bli sååå kul att göra det, att komma igång med säsongen :) (Låtsas inte om att det är nästan 4 månader till nästa start och det i en helt annan gren...) Längtar galet mkt, ska bli så spännande att se hur det går! Är övertygad om att vi kommer kunna genomföra loppet på en godkänd tid men hur kommer det vara? Kommer vi slå ihjäl varandra med stavarna eller kommer vi skratta åt allt? Kommer vi kunna röra oss när vi väl kommer i mål eller ännu bättre, kommer vi kunna röra oss på måndagen eller början av veckan över huvudtaget?? Ska bli galet kul, känns som ett äventyr!

Träffade Oskar som snabbast på klubben när jag var inom där nu i kväll. Han ska plita ihop ett nytt schema som börja gälla nästa vecka, DET ska bli kul, längtar som tusan!!! Det är just nu så sjukt otroligt galet kul att träna, en sån uppriktig lycka. Har hittat nya muskler, de känns men syns inte. Inte än. Finaste skrattar så hon gråter åt mig när jag "hittar" nya muskler. Nu har jag funnit höftsträckaren eller vad den nu hette. Tror den alltid funnits där men det är först nu som jag känner den. Hoppas nu bara det är för att den börja jobba rätt och bli större och att jag inte sträckt mig. Fast hur ofta sträcker man sig på bägge benen, samtidigt? 

Over n out

Tar en kort paus i min planering för att resna mina tankar. Känns som om jag kommer att lägga denna tiden som det tar att skriva här nästa måndag när jag har semester och sitter i bilen på väg hem. Då kommer jag med stor sannolikhet sitta och planera en del och fundera över min verksamhet osv osv.

Nu på söndag är det ett visst skidlopp på tre mil som ska avverkas, spännande!!! Längtar! Ska bli kul att göra men ska bli ännu roligare med värsta frullen två dagar i rad!! haha

Helgen har flutit på bra, det har varit så skönt. Fått gjort en del, tränat, softat, myst, förberätt inför SM och gjort långa prommisar med Finaste och Laika. I lördags var jag ute och joggade lätt lätt med Laika. Det gick inte fort, det var precis så att jag sprang, men det var underbat! Tänkte att det kunde vara visst att ta det lite lugnare eftersom jag inte tränat sen måndags. Tog med mig Laika och hon tyckte det var super, iaf de första 3½km, sen började det bli lite segt. Då var det bara 2 km kvar... haha Väl hemma platsade jag henne i hallen (hon var full av grus och helt våt) medan jag började gör chili con carne, igen. Gjorde värsta lasset och det blev gott och lite starkt :) Finaste kom hem, vi åt och sen blev det städning av vinden och vi fick gjort en del annat också, skönt.

Laika hörde vi inte av mer på hela lördagen, hon var helt slut! Jag och Finaste gick ut på tomten för att planera och drömma och fantisera och mäta. Ville ha med Laika men hon ville inte med, hon orkade knappt lyfta på huvudet.. Hehe

Söndag blev det en lite kort runda p morgonen och efter lunch gick vi ut på en lite längre runda alla tre. Laika var ganska glad när vi skulle gå ut men vääldigt glad när vi kom tillbaka. Vi gick in till Löberöd och ett annat håll hem, ca 6,1km totalt. Sen fick vi inte upp Laika mer på hela dagen. När vi skulle iväg och träna låg hon helt stilla när vi ackade våra träningsväskor, lyfte på huvudet när vi tog på oss jackorna och när vi tog på oss skorna gick hon sin väg och sa väldigt tydligt: Ni får fan itne med mig ut på en runda till, ni är helt jävla GALNA!!! Som jag och Finaste skrattade åt henne. När vi kom hem var hon dock lite gladare och fick en liten runda, mer ville hon inte.

Jag körde intervaller på cykeln, kändes bra men de sista två intervallerna var bestämt lite jobbiga... Fy tusan vad jag svettas mkt! HAde varit kul att väga mig före ett pass och sen efter ett pass, bara för att se hur mkt jag gör av med. Svettas så det droppar ner på cykeln, så där fräscht! Men vågen får vänta till efter nästa löning, ett löfte är ett löfte!

När vi kom hem efter träningen åt vi, lagade lite "efter-tränings.kaka" och bokade biljetter och hotell till SM-helgen. SM i thaiboxning that is. Ska bli sjukt kul att åka och titta på! Nästa år hoppas jag att Finaste är med... Vill dock betona att det är MIN förhoppning och den bygger jag på att jag vill att hon ska lyckas och att det hade varit kul att se henne där.

Jag kommer följa med till Tyskland och titta när Finaste går där, ska bli såå kul! Ganska intressant att det finns de som tror att min närvaro kan påverka Finaste negativt. För en del är det så men när det kommer till oss tror jag att hon klarat sig utan mig, det tvekar jag inte en sekund på, däremot är det min fulla övertygelse att hon mår bra av att jag är med och är lugn och ger henne lugn. Med mig vågar hon slappna av vilket hon behöver inför en fight. Samtidigt ska jag inte sticka under stol med att jag behöver henne minst lika mkt (om inte mer) på min starter. Lustigt hur man kan bli "beroende" av ngn och dennes närvaro.

Det var allt för denna gången, nu intensiv planering och slut med dagdrömmarna!

Over n out